Tillbaka till artiklar



Ålands historia på tre minuter

av Håkan Skogsjö


Ålands historia från urtid till nutid i mycket komprimerat format, berättad av journalisten och författaren Håkan Skogsjö.

På Åland talar invånarna svenska. Kultur och sedvänjor är också i allt väsentligt svenska. Ändå ingår inte landskapet i konungariket Sverige utan i republiken Finland. Förklaringen till detta kan sökas i den storpolitiska dramatiken under Napoleonkrigen på 1800-talet och första världskriget i början av 1900-talet. Men för att bättre förstå förloppet börjar vi historien något tidigare.

Förhistorien

Arkeologerna tror att Åland kontinuerligt har varit bebott sedan stenåldern, för 6000 år sedan. Men om de tidigaste invånarna vet vi knappt någonting mer än var de bodde och att de försörjde sig som jägare och samlare och även ibland bedrev ett primitivt jordbruk.

En så kallad leridol, påträffad vid utgrävningar av stenåldersboplatsen i Jettböle i Jomala. Vad den lilla gubben – för det är väl en gubbe – en gång har använts till är det ingen som vet. Kanske var han ett kultföremål, kanske en leksak.




Folkvandringstiden (400- och 500-talen e.Kr.) var en dramatisk epok i Europas historia. Arkeologiska fynd tyder på en omfattande invandring till Åland, framför allt från Mälarlandskapen. Det var vid denna tid som Sveaväldet (som senare utvecklades till staten Sverige) successivt började ta form.

Under vikingatiden (800–1000 e.Kr.) bodde en ganska stor befolkning på fasta Åland, däremot var skärgården ännu obebodd. Åland ingick sannolikt som en perifer och ganska självständig del i Sveaväldet, vars viktigaste ting hölls vid nuvarande Gamla Uppsala i Uppland. Väldet torde i öster ha sträckt sig till Skiftet, det vatten som än i dag utgör gräns mellan Åland och resten av Finland. Öster om Skiftet bodde ett annat folk, finnarna, som svearna inte hade någon makt över.

Början av vårt årtusende var en förändringens tid. Den nya religionen, kristendomen, expanderade norrut och människorna i Skandinavien lät döpa sig. Dagens statsbildningar började allt tydligare utkristallisera sig: Danmark, Norge och Sverige. Svearna, vars maktcentrum låg i Uppland, bedrev en expansiv politik österut och införlivade »Österland» (nuvarande Finland) i sitt rike under medeltidens början.

Vad som händer på Åland under denna dramatiska epok, ungefär åren 1000 till 1200, är höljt i dunkel. En del forskare tror att landskapet var avfolkat under en stor del av perioden, medan andra avvisar den teorin.

Medeltiden

Under 1200-talet börjar vi åter skönja konturerna av det åländska samhället. Kristendomen har av allt att döma landskapet i ett säkert grepp, mäktiga stenkyrkor börjar uppföras. Och i slutet av 1300-talet byggs borgen Kastelholm. Det är tydligt att såväl kyrkan som den svenska centralmakten ökar sitt inflytande på Åland, precis som sker i andra landsändar. Den sannolikt ganska självständiga ställning Åland haft under vikingatiden urholkas allt mer. Fast ännu på 1300-talet hänvisar man i gamla dokument till åländska lagar.

Men hur kommer det sig att Åland, med sin svenska befolkning, ända sedan tidig medeltid kommit att höra till Finland? Det är en fråga som historikerna inte har något säkert svar på. Sannolikt beror det på att när Åbo stift bildades, var det praktiskt att också lägga det närbelägna Åland under detta stift.

Bilden klarnar

På 1500-talet får vi för första gången en samlad bild av det åländska samhället, tack vare de jordeböcker som kung Gustav Vasa lät upprätta. Vi ser att bebyggelsen då i allt väsentligt motsvarar den vi känner i dag. Enda väsentliga skillnaden är att staden Mariehamn inte fanns.

Under den svenska stormaktstiden, på 1600-talet, var livet hårt för den åländska befolkningen. Skatterna var höga och många unga män tvingades ut i krigen på kontinenten. Åtskilliga bönder måste lämna sina gårdar därför att de inte kunde betala skatterna. Och under de sista åren på 1600-talet svalt många ihjäl under några av de svåraste missväxtåren i mannaminne.

Det stora nordiska kriget (mellan Sverige och Ryssland) i början av 1700-talet blev ytterligare en hård prövning för landskapet. Ryssarna gick skoningslöst fram i Finland, och 1714 tvingades alla ålänningar att fly till Sverige. Ända fram till 1721 låg Åland i princip öde. Befolkningen levde som flyktingar, inhysta på gods och i bondgårdar längs Roslagskusten och vid Mälaren.

Resten av 1700-talet blev en ganska lugn period, som präglades av ett stigande välstånd. Många gårdar kunde klyvas och befolkningen ökade stadigt.

Visserligen utbröt ett krig mellan Sverige och Ryssland i början av 1740-talet, och Åland hemsöktes åter av ryska trupper, men fred slöts snabbt och ålänningarna kunde återvända hem efter bara en sommar som flyktingar.

Katastrofen

Den stora katastrofen inträffade vintern 1808–09. Ännu en gång låg ärkefienderna Sverige och Ryssland i krig. En av de få svenska militära framgångarna uträttades av en åländsk allmogehär, som i maj 1808 kunde befria det ockuperade landskapet. Slutstriden stod inne bland bondgårdarna i Kumlingeby.

Men glädjen blev kortvarig. Snart utbröt svåra epidemier, dysenteri och tyfus. Var tionde ålänning dog, mest folk i arbetsför ålder. De som överlevde vandrade som skuggor under den långa konvalescensen.

När svenskarna vintern 1809 befarade ett nytt ryskt angrepp via Åland, valde man den brända jordens taktik. Åtskilliga byar i östra skärgården förstördes och befolkningen evakuerades.

Men egentligen var kriget redan förlorat. Vid freden 1809 tvingades Sverige avträda hela Finland inklusive Åland till Ryssland. Finland blev ett storfurstendöme inom det ryska imperiet med en förhållandevis självständig ställning. På 1830-talet började Ryssland uppföra en med åländska mått gigantisk fästning i Bomarsund. Den kom på många vis att prägla livet på Åland under ett kvartssekel. En stor militär garnison var förlagd där samtidigt som fästningen skapade arbete för ortsbefolkningen.

Brittiska örlogsfartyg som ankrat på fjärden Lumparn beskjuter Bomarsunds fästning under Krimkriget 1854. Fästningen föll och sprängdes till ruiner som fortfarande kan beskådas i landskapet kring Bomarsund.

Under Krimkriget intogs fästningen av engelska och franska styrkor, och vid freden 1856 tvingades Ryssland att demilitarisera Åland. Inga trupper eller befästningar får sedan dess finnas i landskapet.

Sjöfarten utvecklas

Åtminstone sedan medeltiden bedrev ålänningarna en omfattande handel, framför allt på Reval, Stockholm och Åbo. En ström av åländska allmogeskutor, lastade med fisk, sälkött, tran, levande boskap, ved och kalk, har genom århundradena trafikerat såväl Ålands hav som Finska viken.

I mitten av 1800-talet började de åländska bönderna också ägna sig åt regelrätt fraktsjöfart. Först trafikerades mestadels bara Östersjön, men i högkonjunkturen efter Krimkriget lockades bönderna att bygga allt större skutor, som även gick i Nordsjön och ibland till Medelhavet. 1865 seglade en åländsk skuta, barken Preciosa av Eckerö, för första gången över Atlanten.

Under senare hälften av 1800-talet var rederierna verkliga folkrörelser. Också många drängar och pigor hade andelar i skutor och hoppades på goda vinster. Mest engagerad i denna tidiga sjöfart var man i Lemland och Vårdö.

När allmogeseglationen inte längre var ekonomiskt lönsam, omkring 1920, hade flera storredare intagit scenen, bland dem Gustaf Erikson i Mariehamn. De förde de åländska sjöfartstraditionerna vidare. Och den senaste fortsättningen är den livskraftiga färjtrafik som åländska rederier numera bedriver i Östersjön.

Kampåren (1914–18)

Första världskriget (1914–18) ändrade Europas karta i grunden. Mitt under kriget inträffade också den ryska revolutionen i Sankt Petersburg, och i den turbulens som följde utropade sig Finland den 6 december 1917 till en självständig stat. Men redan innan dess, i augusti 1917, hade vissa kretsar på Åland börjat ivra för att landskapet skulle återförenas med Sverige. En namninsamling i december 1917 visade att en klar majoritet av invånarna stödde tanken.

Under fyra år kämpade ålänningarna envist för att uppnå målet. Frågan fördes till slut upp på högsta internationella nivå, till Nationernas Förbunds råd i Génève i Schweiz.

Men rådets beslut blev ett nederlag: Åland skulle förbli en del av republiken Finland, men tillerkändes självstyrelse. På en rad områden fick ålänningarna rätt att stifta egna lagar.

Självstyrelsen utvecklas

Den gamla drömmen om återförening levde länge kvar. Trots att självstyrelsen började tillämpas 1922, dröjde det in på 1950-talet innan ålänningarna på allvar vågade sätta sin tillit till den. Men numera skulle knappast någon byta den mot en återförening. I stället satsar ålänningarna helhjärtat på att utveckla självstyrelsen i en allt mer föränderlig värld. Den senaste självstyrelselagen trädde i kraft 1993. Men redan pågår arbetet med att revidera lagen på flera punkter, nödvändigt bland annat på grund av Finlands och Ålands inträde i Europeiska unionen.

Åland har en särskild ställning inom EU. Landskapet ingår i tullunionen, men inte i skatteunionen. Det innebär att färjor och flyg till och från Åland kan fortsätta att sälja skattefria varor, trots att den möjligheten har upphört i EU. Det är orsaken till att också färjor på rutten Helsingfors–Stockholm numera angör Åland.

Det åländska välståndet vilar i dag på tre ben: sjöfarten, turismen och primärnäringarna, främst jordbruket. Fisket har däremot förlorat sin betydelse, även om fiskodlingarna till en del tagit över. Odlingarna är dock kontroversiella ur miljösynpunkt, och deras framtid oviss.


Utgivare och copyright
© Håkan Skogsjö, SkogsjöMedia, Mariehamn, Åland, 2000–2008.

Allt material på dessa sidor är skyddat av upphovsrätt och får inte
spridas eller mångfaldigas utan tillstånd från SkogsjöMedia.