av Håkan Skogsjö

I den åländska skärgården, i gyttret av kobbar, holmar och skär som breder ut sig mellan den åländska huvudön och finländska fastlandet, finns en grynna som sedan 1770-talet bär namnet Gravstensgrundet. Det gör den därför att där finns en vackert utformad minnessten, rest av unge löjtnant Taubes sörjande föräldrar. Löjtnanten slutade abrupt sina dagar i det iskalla novembervattnet 1773 tillsammans med sju andra personer, stadd på resa från fästmön i Stockholm till hemmet i Finland. Än i dag påminner stenen ortsbor och båtturister om faran att resa över havet – och om denna olycka handlar denna berättelse.

Liket efter Henrik Rungius – i livstiden regementspastor vid Kungliga Livdragonregementet – hittades först efter fyra dagars sökande. Han hade klätt sig varmt; utanpå livtröjan och västen svept den långa kaftanrocken och på huvudet till och med satt på nattmössan. Säkert hade han haft en hatt över mössan, men den fanns inte kvar när båtlaget från Korsö i Brändö socken hittade kroppen. I fickorna den sista dagen i livet hade prästen några sedlar och mynt, ett silverur och två nycklar, den ena större än den andra, ett par glasögon, några lackbitar och två näsdukar. Henrik Rungius drunknade den 15 november 1773. Han var då stadd på resa från Stockholm till Finland tillsammans med löjtnanten Gustav Adolf Taube, i tjänst vid Kungliga Nylands dragonregemente.

Dåtidens Europaväg

De båda resenärerna färdades postvägen över Åland, en direkt motsvarighet till dagens Europavägar, livligt trafikerad året om. Särskilt i menförestider kunde resan över Åland bli både tidsödande och svår, ibland rent av livsfarlig.

Gustav Adolf Taube var en man i karriären, 27 år gammal, sina föräldrars äldste son, som vid tio års ålder fått tjänst som mönsterskrivare, vid 14 avancerat till sergeant, vid 16 till kornett och när han var 25 fått löjtnants grad. Han skulle gå i faderns fotspår, det föreföll givet, fadern som för bara några år sedan erhållit avsked som överste 64 år gammal och nu njöt pensionen på Hermansaari säteri. Modern, född friherrinna Armfelt, hade fött tretton barn.(1)

Pastor Henrik Rungius var 45 år gammal och hade hustru och fyra barn hemma i Sagu i Nyland.(2)

De båda herrarna reste i varsin schäs, Taube i sällskap med sin betjänt Johan Lifgren. Säkert följde de den rutt för postvägen som finns beskriven i dåtidens vägvisare och vägkartor. Från Stockholm gick färden via gästgivargårdarna Ensta, Ösby, Hall, Rilanda, Kragsta, Svanberga och Toftinge till Grisslehamn, där postbåt vid-tog över Ålands hav till Storby på Åland. Sedan följde åter landsväg över Eckerö till Marby och båt över Marsund till gästgivargården i Frebbenby i Hammarland.(3)

Vid gästgivargårdarna bytte de resande hästar ungefär som vi i dag måste stanna och tanka bilen emellanåt. Där kunde man också få ett mål mat och sova ut. Bönderna i byarna utmed postvägen var skyldiga att med båt eller färja transportera resenärerna över vattnen.

Sedan fortsatte färden till Emkarby och Godby, så färja till Haraldsby på andra sidan Färjsundet och vidare på smal och krokig landsväg till gästgivargården i Skarpans. Där väntade ytterligare en båtfärd över Bomarsundsfjärden till nästa gästgivargård, Vargata i Vårdö, som låg i den åländska skärgården.

Det var nu den verkligt strapatsfyllda delen av överfärden började, åtminstone om vädret inte var gynnsamt, med långa sjöpass från Vårdö över den stora och öppna fjärden Delet till Kumlinge, vidare över nästa fjärd, Lappves, och så genom en trång och svårnavigerad skärgård till Brändö och därifrån över ännu en fjärd, Skiftet, till Vartsala i Åboland. Sedan var resenärerna åter på fast mark och kunde fortsätta mot Åbo. Men så långt kommer aldrig pastor Rungius och löjtnant Taube.

De skyndade vidare

Herrarna anländer den 15 november till Kumlinge gästgivargård, som förestås av 59-årige Mårten Hulterstedt och hans hustru Elsa.

– De for här över vid pass klockan två på eftermiddagen sedan de spisat. De skyndade härifrån och ingen rådde dem att vänta, berättade gästgivaren senare.

Med hjälp av gamla rättegångsprotokoll, skrivna på gulnat papper med ålderdomlig handstil och i dag förvarade på landskapsarkivet i Mariehamn, kan vi än i dag skapa oss en bild av hur det gick till när resan ändades i katastrof.(4)

Efter maten i Kumlinge gästgivargård börjar Taube och Rungius göra sig färdiga för avfärd. De två schäsarna lastas i en fembordsbåt – båttypen motsvarar ungefär det som på Åland i dag kallas storbåt, en öppen träbåt, omkring 8–10 meter lång, som seglades eller roddes.(5) Sent på eftermiddagen lägger båten ut. Tio personer har trängt sig ombord.

Besättningen, det vill säga båtlaget, består av sex personer: bonden Olof Andersson, 40 år och rorsman ombord, bonden Tomas Tomasson, 46 år, från hemmanet Klockars, hans namne Tomas Tomasson, 57 år, från hemmanet Jönsas, bondsonen Per Henriksson, 18 år, och bondsonen Johan Henriksson, 33 år, samt 15-årige ynglingen Herman Sipelius, samt-liga från Kumlingeby.(6) Dessutom fyra passagerare: förutom löjtnant Taube med betjänt och pastor Rungius en dräng från Sibby i Sund på Åland, runt 20 år gammal.

När de seglat en mil och kommer förbi Björkö har solen redan gått ner. Vinden är sydostlig. Olof Andersson vid rodret föreslår att de ska ta i land på Björkö över natten, men får medhåll bara av Tomas Tomasson på Klockars. Löjtnanten och pastorn hade tidigare på dagen sänt en kurir med postbåten från Kumlinge med bud att hålla en kammare varm i Brändö. Därför är det bäst att fortsätta, resonerar de andra i båtlaget. Men Tomas Tomasson protesterar.

– Jag har varit med att reva seglet, jag släpper inte ut reven!

Både Olof Andersson och Tomas Tomasson skulle egentligen hellre ro båten, men det är omöjligt. Det är alldeles för trångt ombord. Johan Henriksson, son till båtens ägare, släpper trots protesterna tillsammans med några andra ut seglet och färden fortsätter förbi Björkö.

– Visa vägen nu, du som är gammal och van vid farvattnen! uppmanar rorsmannen Tomas Tomasson på Jönsas, den äldste i båtlaget.

De seglar vidare i den gamla farleden in mellan små kobbar och skär, grynnor och grund norr om de bebodda öarna Björkö och Lappo. Förbi Tistronören och Nötholm, Kogrundet, Immerholm och Hamnö, där framme skymtar Utterklobb, och så Ängö på vänster hand. Det är natt, det är mörkt, det är november. Hur mycket ser de egentligen, männen ombord? Anar de holmarna och skären som silhuetter i ett svagt månsken eller är det alldeles nermörkt? Vi vet inte. Protokollen tiger.

– Akta, här är orent, ropar Johan Henriksson som håller utkik.

– Här finns inget grund, snäser Tomas Tomasson. Du ser fel i mörkret.

Efter Ängö styr de svagt styrbord och rundar den farliga udden på Ramsholm, passerar Södergrundet och Falkkalvarna.

– Stäm inte seglet så högt, det får inte drag, uppmanar Tomas Tomasson Klockars.

Men de andra protesterar och råder Olof Andersson att stämma så högt som han gör eller ännu högre.

Den åländska skärgården är trång och mycket svårnavigerad med mängder av kobbar och skär – för att inte tala om alla grund och grynnor som inte syns ovan vattenytan. Olycksbåten färdades österut i den farled som postbåtarna använde på 1700-talet (se linjen), men kom för långt norrut och gick på grynnorna vid (1). Vid (2) räddade sig Tomas Tomasson i land och vid (3) slog båten runt och de nio ombord hamnade i vattnet men lyckades klamra sig fast. Vid (4) inträffade den ödesdigra manövern som ledde till att alla utom Olof Andersson drunknade. Olof räddade sig i land vid (5) och båten drev sedan vidare till Gråörarna (6) där den strandade. Karta: författaren.

Vattnet fyller båten

Då plötsligt går båten på grund. Farten är inte hög, de står inte särskilt hårt på. Olof Andersson tar en åra och skjuter loss utan större möda.

– Ta ner seglet! beordrar han.

Seglet halas, men båten kränger för ett ögonblick till och alla faller åt sidan. Vatten forsar in över relingen. Det tar en stund innan männen förstår att båten också sprungit läck. Så många som kan tar tag i årorna. De ror den överlastade båten mot en liten kobbe, drygt 100 meter bort. Ingen vill hoppa i land. Tomas Tomasson Klockars i aktern tar sig förbi de andra och kliver i det kalla vattnet. Av misstag får han fatt i ett matsäcksband i stället för fånglinan. Försöker dra upp båten mellan de hala klipporna, men orkar inte. Den är halvfull med vatten i fören, det finns nio man ombord och två schäsar. De ombord sticker ut en åra, men tvingas snart släppa taget.

– Ro närmare! ropar Tomas Tomasson och håller ut åran han just fått. De ombord får tag, men nu orkar Tomas inte hålla greppet.

Båten glider ut från klipporna och bort i mörkret. Tomas står ensam kvar, maktlös, hjälplös. Han hör rop och skrik i mörkret – »Gud hjälpe! Gud hjälpe!» – och anar att båten kantrar, den nya och vita masten skymtar, liggande på vattnet. Så hör han »dem alla med en mun bedja wår herre anamma deras anda». Just så står det i protokollet: »alla med en mun». Ropen och rösterna tystnar. Tomas Tomasson hör bara vinden och ser bara mörkret.

Men en av männen i vattnet kommer att överleva olyckan. Tack vare honom vet vi vad som händer där ute i det kalla vattnet. Sedan båten glidit bort från kobben driver den norrut ungefär 25 meter innan den kantrar och lägger sig med ena suden (relingen) upp och den andra ner. Alla ombord hamnar i vattnet.

Det är i detta läge Tomas Tomasson ser den vita masten utmed vattenytan och hör ropen på hjälp. Alla lyckas till slut kravla sig upp på båten utom unge drängen Herman Sipelius, som får hjälp upp av de andra. Båten driver i den sydostliga vinden norrut, bort från grundet där Tomas står. Efter omkring 250 meter börjar den övre ändan på masten att synas över vattnet. Olof Andersson gissar att orsaken är att båten sjunkit ner därför att kläder och saker blivit våta. Något skickar till honom en kniv.

– Skär av tågen! uppmanar de honom. Han gör som de säger.

Nu sker katastrofen. Båten kantrar fullständigt och lägger sig med kölen uppåt. Bara Olof Andersson lyckas kravla sig fast på den upp-och-ner-vända båten. De åtta andra försvinner i havet. Olof driver norrut mot Falkklobb, där han med mycket svårighet lyckas ta sig upp bland strandstenarna.

– Jag var så arm att jag med händer och fötter måste kräla mig upp, berättade han senare.

Räddningen kommer

Det är måndag kväll den 15 november 1773. Tomas Tomasson anar att en katastrof har inträffat, där han står i mörkret på en kalt skär, bara några hundra kvadratmeter stort. Inte ett grässtrå, än mindre en buske. Olof Andersson är chockad, genomvåt och stelfrusen. Falkklobb där han tagit sig i land är en brant och ogästvänlig klippö, en kilometer lång och ett par hundra meter bred, med täta snår av enbuskar, särskilt på den södra delen. Han överlever första natten, bryter sönder stora träd och slår dem mot varandra för att hålla värmen. Men någon mat hittar han inte. Första dagen äter han åtta lingon och efter ytterligare en natt finner han tio enbär.

Först på onsdagen räddas de båda. Ett par båtlag på väg från Brändö mot Kumlinge upptäcker Tomas Tomasson vinkande på grundet. Trots den ryske passagerarens protester hämtar de upp honom. Tomas har också skymtat en karl på Falkklobb några hundra meter därifrån och förstår att han inte är den ende som överlevt. Men ingen av båtarna går till Falkklobb och hämtar Olof!

Först när Tomas Tomasson satts i land på Björkö, ger en nämndeman i byn befallning åt ett båtlag att bege sig till Falkklobb. Det är mörkt när de når fram, de hittar ingen plats att ta i land utan tvingas ro längs med ön till den norra änden. De ropar efter Olof under rodden, men får inget svar. Väl i land beger de sig in i den oländiga terrängen, ropandes i mörkret, och finner honom slutligen »ganska illa frusen och maktlös». Länsman Petter Fonsell i Kumlinge var när olyckan skedde till fasta Åland för att leverera spannmål. Han återvänder först på lördagen och får då höra talas om tragedin.

– Sök efter de döda och deras saker. Bärga det ni finner! beordrar han bönderna.

Samma dag beger sig två båtlag från Kumlingeby till olycksplatsen. De hade gärna velat att någon av de överlevande följt med och visat vägen, men ingen orkar. De hittar ändå rätt. Tomas Tomasson hade lagt upp en stor sten som märke på kobben där han suttit. Redan den första dagen påträffas löjtnant Taubes kropp och pastor Rungii schäs. Sedan sätter vädret stopp sökandet, som kan återupptas först efter en vecka. Inte mindre än 18 båtlag och sammanlagt närmare hundra personer finkammar under fem dagar stränderna och holmarna norr om Falkklobb.(7)

Samtliga drunknade återfinns utom 15-årige Herman Sipelius. Båten påträffas strandad vid Gråören närmare tre kilometer nordväst om olycksplatsen. Hålet i fören är så stort att man kan stoppa en fot genom det, vittnar Fisköbonden Jonas Nilsson som hittade båten tillsammans med sina grannar.

En mängd andra saker återfinns också: en kista med kläder, ett hattfoder, en hatt, ett paraply, en schässele, en vargskinnspäls, en gammal karpus och en gammal matsäck. Men – och det irriterade länsmannen – var fanns löjtnant Taubes schäs och sakerna i den: en skrivlåda av läder, sidentyg, en uniform med silverknappar, en sammetsväst, silkesstrumpor och silkesvantar, silvergaloner, en ask, en kniv och ett engelskt silverur.

Hade någon funnit sakerna och gömt dem? Misstanken fanns där. Alla de närmare hundra som deltog i sökandet får under ed berätta vad de vet om de saknade sakerna. Ingen har sett dem.

Rykten gick i bygden

Snart är olyckan på allas läppar. Spekulationerna är vilda. Hur kunde olyckan inträffa? En del visste att båten hade varit i uselt skick, gammal och rutten. Den kostade en spottstyver när den köptes från Tövsala i Åbo-land. Inte konstigt att den inget tålde. Och männen ombord. Var det inte odugligt och okunnigt folk? De hade visst en dräng med sig i båtlaget, bara 15 år gammal. Och löjtnantens schäs. Den innehöll mängder med värdefulla ting i skimrande silver och guld!

Ryktena nådde också Hermansaari säteri och de olyckliga föräldrarna. Fadern, överste Taube, skriver brev till landshövdingen i Åbo och Björne-borgs län, Kristoffer Johan Rappe, och anhåller att olyckan ska undersökas av domstol, så att liknande »olyckor av vårdslöshet framdeles ej måtte hända». Den 15–16 mars 1774 görs den omfattande rannsakningen. Någon dom eller något försök till analys av de insamlade uppgifterna gör inte häradsrätten. Tydligen finner den inget misstänkt brott och låter därmed saken bero.

Men för den som drygt 220 år efteråt läser protokollet förefaller orsaken till olyckan uppenbar: dåligt sjömansskap. De sex i roten går ut med en så kraftigt överlastad båt att den inte går att ro och de fortsätter att segla trots mörkret. Dessutom strider de sinsemellan under hela resan: vi övernattar på Björkö, nej det gör vi inte; släpp ut seglen, nej låt dem förbli revade; stäm inte seglen så högt; jo stäm dem ännu högre.

Olof Andersson, rorsmannen, imponerar inte. Och detta trots att det är han som får skriva historien tillsammans med Tomas Tomasson. De andra ombord – de som ville fortsätta, de som ville segla – kan inte vittna. Deras version får vi aldrig höra.

Epilog

På Hermansaari säteri i Finland satt Gustav Adolf Taubes förtvivlade föräldrar och i Stockholm hans unga fästmö. Visserligen visste de nu – tack vare rättegången – i detalj vad som hade inträffat. Men de ville också ge sonen ett minne på platsen där han mötte döden. I röd kalksten lät de hugga en minnessten med en lång inskription:

PÅ. DENNA. STEN. RISTAS. NAMNET. MINNET. AF. DEN. SOM. LEFWER. ALTID. I. TACKSAMMA. MENNISKIO-BRÖST...

Stenen restes på ett kummel på kobben där Tomas Tomasson tvingades tillbringa två dygn. Där står den än i dag och har till och med givit kobben sitt nuvarande namn, Gravstensgrundet. Men inte ens en inskription i sten varar för evigt. Nedre delen av stenen är svårt frostsprängd och texten slutar abrupt med en rad där endast bokstäverna ...ERSTE. TAUBE... är läsbara. Sedan syns inte en bokstav, bara en skrovlig yta.

Men tack vare Reinhold Hausen som i skriftserien »Åland. Bidrag till kännedom af hembygden IV» (1916) tryckt av hela texten vet vi ännu stenens kompletta text:

»På denna sten Ristas namnet, minnet, Af den, som lefver altid I tacksamma mennisko-bröst. Dess hjerta styrde dygd, Dess vandel i redelighet och ära; Trogen, rättsint, beständig Mot konung, mot vänner, mot fädernesland. Lieutenanten Välborne Gustaf Adolph Taube, Son af Öfverste Taube på Hermansari. Ogift, dock förlovad, Skulle han resa Till sitt hemvist, Men uptogs på vägen Till Gud. Han drunknade mellan dessa klippor Med 7 andra personer Den 15 november 1773. Hans 27-åra lefnad Förtjente detta äreminne. Han var af alla Älskad, saknad, sörgd.»

Fotnoter:
(1) Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor, del 8 (1934), s. 150–51.

(2) Programchefen Lars-Peter Ringbom i Helsingfors har identifierat pastor Henrik Rungius för mig. Han härstammar från pastorns dotter Eva Johanna Rungius, född 1762 i Sagu, död 1824 i Loimaa, och gift med lantmätaren i Åbo och Björneborgs län Anders Ringbom (1756–1831), se vidare tidskriften Genos 4/70, s. 105.

(3) Färdvägen från Stockholm via Grisslehamn och över Åland är hämtad ur »Vägvisare til och ifrån alla städer och namnkunniga orter, uti Svea- och Göta-riken, samt Stor-förstendömet Finland» av Georg Biurman, tryckt i Stockholm 1776 (faksimilutgåva 1973).

(4) Olyckan behandlades av Ålands häradsrätt den 15–16 mars 1774 vid tinget i Kumlinge. Målet omfattar drygt 25 tättskrivna sidor protokollstext, och handstilen är inte alltid helt enkel att tyda. Nästan hela framställningen bygger på detta rättegångsreferat.

(5) Muntlig uppgift från marinarkeolog Marcus Lindholm vid Ålands landskapsstyrelse, museibyrån.

(6) Uppgifter om åldrar och hemgårdar har hämtats ur Kumlinge kyrkoarkiv.

(7) »Havet ger och havet tar», har det sagts i debatten efter Estonia-katastrofen, som en förklaring till varför inga försök ska göras för att bärga de omkomna ur djupet. I stället satsar regeringen hundratals miljoner kronor på att täcka över vraket med sten och betong för att hindra gravplundring. Regeringens resonemang är inte bara obegripligt och okänsligt; det bygger också på en myt utan historisk grund. Trots att drunkningsolyckor i skärgården alltid varit vanliga skulle ingen komma på tanken på att inte försöka bärga de döda. Regeln har i alla tider varit att man söker tills allt hopp är ute om att hitta de drunknade. Ett exempel på detta ser vi i fallet med olyckan 1773. När det gäller Estonia har hundratals omkomna legat relativt lätt åtkomliga i snart två år – dykare har varit nere i trånga utrymmen ombord och videofilmat åtskilliga offer – men ingen enda har bärgats.

Anmärkning: Artikeln har tidigare varit publicerad i Släktforskarnas årsbok 1996, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.