|
|
Så kom Åland med i EU av Håkan Skogsjö
I århundraden föll en skugga från öster över Åland. Hotet från Ryssland och Sovjetunionen, mäktiga och krigiska, hade funnits sedan Peter den stores dagar i början av 1700-talet. Hösten 1989 förändrades allt. Sovjet orkade inte längre hålla greppet. Östblocket rämnade, och Finland med Åland vände sig snabbt mot väst, mot den Europeiska gemenskapen.
För andra gången denna höst ska ålänningarna säga sin mening om Europeiska unionen, EU. Vallokalerna har just stängt och rösträkningen pågår. På valvakan i Kaptenssalen i hotell Arkipelag i Mariehamn väntar alla på att resultaten ska börja rapporteras. TV-bolagen har kamerorna riggade – Sveriges TV 4 lägger snart ut i direktsändning via satellit från en stor buss på parkeringen utanför – och pressfotografernas blixtar exploderar i ansiktet på politikerna. Men något nervdaller finns inte.
Ja-sidan – de som vill att Åland ska ansluta sig till EU på vissa villkor – har i de sista opinionsmätningarna förutspåtts en storseger med 75 procent mot 25, kanske ännu mer.
I den nationella omröstningen i Finland för en dryg månad sedan – den 16 oktober 1994 – var utgången mer oviss, även om EU-anhängarna också då sågs som klara favoriter. Resultatet blev 57 procent för ja, 43 för nej (på Åland var marginalen mindre: 52–48 för ja). För en vecka sedan folkomröstade Sverige. Det blev ännu en ja-seger, fast knappare än i Finland.
Luften gick hastigt ur den åländska valrörelsen. Något alternativ fanns inte längre. Med Finland och Sverige i unionen fanns bara en väg för Åland: medlemskap. Ett utanförskap vore ett hopplöst företag, dömt att misslyckas. Det var nästan alla överens om.
Kapprustningen
Att de neutrala staterna Finland och Sverige i början av 1990-talet valde att närma sig det västeuropeiska samarbetet bottnade i storpolitisk dramatik under decenniet dessförinnan.
Den amerikanske presidenten Ronald Reagan trappade i början av 80-talet upp kapprustningen mot Sovjet. Mest spektakulära inslag var »stjärnornas krig» – ett forskningsprojekt som nästan skrämde slag på den sovjetiska ledningen. Det alltmer ekonomiskt svaga Sovjet saknade effektiva motdrag.
President Michael Gorbatjov satsade på »glasnost» (öppenhet) och »perestrojka» (ekonomiska reformer) i hopp om att få fart på ekonomin. Men snart gick utvecklingen honom ur händerna. Östblocket, alliansen mellan Sovjetunionen och dess grannstater, rämnade hösten 1989, och Sovjet kollapsade i december 1991.
Det »kalla kriget» som präglat Europa sedan andra världskriget var över, kedjan som fjättrat Finland vid »grannen i öster» hade brustit. Nu kunde utrikespolitiken formuleras utan oroligt sneglande mot Moskva. Inte heller hade den strikta neutralitetspolitik som flera stater i Europa upprätthållit längre något syfte, och möjligheten öppnades för medlemskap i EU – eller Europeiska gemenskapen, EG, som organisationen då hette.
Österrike ansökte redan i slutet av 80-talet, Sverige sommaren 1991. Finland sände sin ansökan till Bryssel i mars 1992 – för säkerhets skull efter att Sovjet definitivt upplösts. »Den Europeiska gemenskapen har blivit en central faktor med tanke på den politiska och ekonomiska utvecklingen i hela Europa», motiverade Finlands regering. Landets utrikeshandel med Sovjetunionen och dess allierade hade sjunkit dramatiskt sedan östblocket föll, och nu gällde det för Finland att inte hamna utanför den expansiva ekonomin i Västeuropa.
Ekonomiskt samarbete
EG hade bildats på 1950-talet med syftet att föra Europas länder närmare varandra, i första hand ekonomiskt, i hopp om att kunna förhindra krig. På 1980-talet växte ambitionerna; planer på såväl politiskt som militärt samarbete fanns när Sverige och Finland lämnade in sina ansökningar.
Den 25 februari 1992 begärde landskapsstyrelsen i ett brev till regeringen att Åland aktivt skulle få delta i den finländska anslutningsprocessen. Att gå med i EG utan att självstyrelsen beaktades var otänkbart. Snart godkände landstinget en kravlista i åtta punkter:
Kraven gick alldeles för långt. Avvikande skatteregler var omöjligt att få, ansåg tjänstemännen vid regeringskansliet. Ett huvudmål för EU var ju att harmonisera skatterna i medlemsstaterna.
Regeringen tillsatte en tjänstemannagrupp under ledning av lagstiftningsrådet Niilo Jääskinen. Kanslichef Peter Lindbäck och näringschef Harry Jansson utkämpade under några månader hårda duster med de finländska representanterna, men i januari 1993 hade man i princip lyckats baxa in kraven i gruppens förslag till »Ålandsprotokoll», en särskild akt som skulle fogas till det finländska anslutningsavtalet med EU. Ett bakslag var dock att demilitariseringen inte nämndes.
Krav på inflytande
En ofrånkomlig följd av en EU-anslutningen var att makt överfördes från Mariehamn till Bryssel. Som kompensation krävde lantrådet Ragnar Erlandsson (c) i september 1993 att Åland skulle få en av Finlands 16 platser i Europaparlamentet. Utspelet mötte entydigt negativa reaktioner i Helsingfors, men under drygt ett år lade åländska politiker och tjänstemän mycket kraft på att få igenom kravet. Framgången uteblev dock.
Kanske räckte inte tiden till en närmare granskning av vad ett undantag från EUs skatteregler skulle få för konsekvenser för Åland.
Den 22 februari 1994 kom beskedet från Bryssel: »Ålandsprotokollet» hade godkänts utan ändringar! Glädjen var stor i Mariehamn, nästan alla de »omöjliga» kraven hade accepterats, och taxfreeförsäljningen på färjor och flyg fick vara kvar.
– Jag är närmast rörd över den övergripande framgången, kommenterar talman Olof Jansson. Tidningen Nya Åland talar om »en totalseger» i Bryssel.
Men i glädjebägaren fanns smolk. Skatteundantaget gav visserligen möjlighet till fortsatt skattefri försäljning, men skapade också en skattegräns runt Åland – såväl mot Sverige som Finland. Insikten om detta växte sakta bland ålänningarna.
Vid lagtingsdebatten i maj, två månader efter beskedet från Bryssel, underströk de frisinnades gruppledare K-G Eriksson vikten av att reda ut vad en skattegräns i Skiftet egentligen innebar. I oktober slog tidningen Nya Åland larm om vad som väntade: Tullstationer mellan Åland och Åboland, ålänningarna får föra in varor för högst 1.200 mark från Finland, all varupost från Finland måste klareras och en omfattande momsbyråkrati införs för handeln mellan Åland och Finland. Få tog hoten på allvar, de föreföll alltför orimliga.
Hösten 1994 säger ålänningarna ja till EU i två folkomröstningar; i den andra röstar 74 procent ja till en åländsk anslutning. Några dagar innan Finland blir medlem i unionen den 1 januari 1995 klubbar riksdagen en lag som gör skattegränsen »osynlig». Inga tullstationer, inget momskrångel.
Skattegränsen
Men envisa signaler från Bryssel ger vid handen att lagen strider mot EUs regler, skattegränsen måste tillämpas i praktiken, och hösten 1996 tar sig finansministeriet i Helsingfors an uppgiften att skapa en påtaglig gräns i Skiftet.
Oron sprider sig på Åland, framför allt bland de landbaserade företagen. EU skulle bli det gränslösa Europa, för oss på Åland blir det tvärtom, påpekar många upprört.
Skattegränsen är ett nödvändigt ont, kontrar landskapsstyrelsen. Utan den får vi inte ha kvar taxfreeförsäljningen på färjorna, utan taxfree inga billiga transporter till och från Åland och utan billiga transporter inget livskraftigt näringsliv.
Tullstationer byggs i Osnäs och Galtby på den åboländska sidan och i Långnäs på Åland. Den 1 mars 1997 blir skattegränsen mellan Åland och Finland verklighet. Tre månader senare fyller självstyrelsen 75 år.
Fotnot: Artikeln bygger främst på artiklar i de åländska dagstidningarna (Nya Åland och Åland) under de aktuella åren och på intervjuer med inblandade politiker och tjänstemän. Texten har tidigare varit publicerad i »Skotten i tornvillan. Berättelsen om den åländska självstyrelsens första 75 år» av Håkan Skogsjö (text) och Jonas Wilén (bild), som utgavs 1997 av Ålands museum. En del smärre justeringar har här gjorts. © Håkan Skogsjö, SkogsjöMedia, Mariehamn, Åland, 2000–2008.
Allt material på dessa sidor är skyddat av upphovsrätt och får inte |