Anders Eusebius Forsberg föddes på Arstu hemman i Lappo 1864. Som ende sonen fick han ta över gården. Liksom på de flesta skärgårdshemman räckte dock inte jorden till för att försörja gårdsfolket. De huvudsakliga inkomsterna kom från skötfisket.»Från hafvet skola pänningarna komma» var ett vanligt uttryck i skärgården. Anders Forsbergs tilltalsnamn i byn blev Eusebius eller vanligen bara Sebus. I sammanhang utanför byn kallade han sig konsekvent »Anders», vilket kan tyda på att »Eusebius» eller »Sebus» var något som byssborna använde antingen för att skilja honom från alla andra »Andersar» i byn, eller möjligtvis till och med för att göra sig en aning lustiga över den kunskapstörstande gossens ovanliga andra namn (Eusebius var en biskop som går under epitetet »kyrkohistoriens fader»).

I likhet med Aftonposten i citatet ovan beskärmade sig många lärda män över begåvningen Anders Forsbergs öde att födas i utskärsbyn Lappo utan möjligheter till utbildning. Själv kände han aldrig någon bitterhet utan skattade sig tvärtom lycklig över att ha kommit till världen i en tid då något av en spirande kulturell väckelse var på gång i byn. Sant är att det inte var så överhövan bevänt med hans formella utbildning. Den bestod i att han »gick hos Sjöviken», det vill säga besökte barnläraren Henrik Sjöviks ambulerande skola under de veckor denna var förlagd i Lappo. Viktigare för den unge Sebus utveckling var då säkerligen bystugan. Den hade nämligen utöver sin sociala funktion en viktig roll som kunskapsförmedlare och informationscentral. Alltmedan gubbarna knöt sina notar varvades de äldres minnen från gångna tider med »hökarnas» senaste nytt från Stockholm och Åbo. Pojkarna lyssnade andäktigt för att i sinom tid själva kunna förmedla historierna vidare.

Redan på 1860-talet började man läsa tidningar i bystugan. Man fick då låna Helsingfors Dagblad av Kumlinge länsmannen. Denna tidning byttes 1871 ut mot Folkvännen som i sin tur ersattes med Åbo Underrättelser och Åbo Tidning. Tidningen lästes högt för de närvarande, varpå nyheterna livligt diskuterades. Pontus Karling skriver i Lappoboken hur berättelserna om den italienska frihetshjälten Garibaldis äventyr och bedrifter trollband församlingen i bystugan. Inte för inte skriver Petter Solstrand 1883 i Åbo Tidning: »Lappo heter en by hvars innevånare redan hålla temligen mycket tidningar och äfven korrespondera jemförelsevis mycket med andra menniskor. Övriga brändöboar betrakta dem derför som hedningar och säga att när de någon gång gå i kyrkan så sker det endast för afhemtning af tidningar och bref.» Ännu på sin ålders höst 1937 mindes Anders Forsberg hur det i bystugan dessutom idkades högläsning ur litterära klassiker som »Fänrik Ståls sägner» och »Fritjofs saga». Att det var i bystugan som den unge Sebus politiska och kulturella intressen grundlades är naturligt att förmoda. Tidningsläsandet var dock bara en början på det kulturella uppsvinget i Lappo. Under Sebus ungdomstid grundades bibliotek, skola och ungdomsförening. För den unge Sebus visade detta hur det går att utveckla och förbättra samhället genom målmedvetenhet, samarbete och demokrati. Dessa lärdomar kom att prägla hela hans livsgärning.

Skriftställaren

Genom förmedling av Petter Solstrand kom Forsberg i kontakt med Gustaf Cygnaeus, redaktör för Åbo Tidning. Denne uppmuntrade den brådmogne ynglingen att börja skriva rapporter från Brändö. Detta var början till ett synnerligen flitigt och engagerat tidningsskrivande. Forsberg själv noterade senare att man vid Sjövikens skola inte haft tid med uppsatsskrivning. Krönikorna i Åbo Tidning fick ersätta hans skolkrior. Forsberg – som skrev under den vikingaståtliga signaturen »Olaf Tryggvason» – nöjde sig nämligen inte med att som de flesta andra lokalkorrespondenter återge timade händelser i hembygden. Han ville påtala missförhållanden, engagera och bilda opinion. År 1893 bytte Forsberg huvudforum och började under signaturen »A.F-g» skriva i tidningen Åland. Och nu begränsade han sig inte längre till hembygdskrönikor utan kastade sig med liv och lust över de mest skiftande ämnen. Under åren kring sekelskiftet var han sprudlande produktiv. Hans register var i sanning imponerande; näringsfrågor i allmänhet och fiskerifrågor i synnerhet låg honom kanske närmast om hjärtat, men allt ifrån de sociala förhållandena i USA till proceduren vid valen till kyrkomötena kunde väcka hans engagemang. Dessutom följde han noggrant arbetet i fyrståndslantdagen och kommenterade initierat dess beslut. Forsberg försvarade alltid skärgårdens och småfolkets intressen, och var sålunda en kompromisslös förespråkare för 1906 års lantdagsreform som medförde allmän rösträtt i landet. Ofta publicerades hans essäer som ledande artiklar på tidningens paradsida. Man kan därför utan överdrift säga att han var med och formade Tidningen Ålands svensksinnade, bygdevänliga och socialt engagerade profil.

Ett återkommande tema i Anders Forsbergs skriftställeri var också folkbildning och kultur. För att ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle skulle kunna växa fram krävdes att allmogen fick möjlighet till utbildning och kulturella aktiviteter. I dessa frågor vässade han pennan mer än vanligt och drog sig inte för skarp kritik mot överhetspersoner och myndigheter. I skottlinjen hamnade därför ofta kyrkan som i Forsbergs ögon inte sällan utgjorde en bromskloss för den demokratiska utvecklingen. Detta fick till exempel Ålands kontraktsprost Sternberg nogsamt erfara. Han hade vid en visitation av Brändö församling 1891 i ett tal med tydlig udd mot Lappos bibliotek uppmanat församlingen: »Läs endast bibeln, katekesen, psalmboken, Luthers skrifter och nykterhetsskrifter; förstör alla andra böcker!» Forsbergs svar i Åbo Tidning lät inte vänta på sig: »Så länge kyrkan representeras af sådana män, så länge skall icke häller kyrkan mäkta uppfylla sin mission, så länge skall också klyftan mellan de skilda samhällsklasserna icke förminskas, och så länge skall icke folkbildningen och de demokratiska sträfvandena nå ett önskvärdt resultat.»

Forsbergs intällning till kyrkan mildrades sannerligen inte av det faktum att de präster som kom till Brändö inte sällan var fennomanskt sinnade. När kyrkoherde Frans Sipilä 1895 annonserade efter en barnlärarinna enbart i den finskspråkiga och fennomanska tidningen Aura, väckte det protester över hela Åland. Ännu värre blev det 1905, då församlingens kyrkoherde H.O. Mäkelä helt sonika hos Åbo domkapitel anhöll om att Brändö skulle avskiljas från Ålands prosteri och överföras till det helfinska Wehmo prosteri, bland annat med motiveringen att brändöborna inte kände sig som ålänningar utan som finnar. Forsberg samlade då ihop en lista med 126 namn i protest mot kyrkoherdens tilltag och lyckades få domkapitlet att inse realiteterna. H.O. Mäkelä blev inte långvarig i Brändö.

Resetalaren

På 1890-talet drabbades Anders Forsberg av den tidens mest utbredda och fruktade folksjukdom – lungsoten. Ett tag såg det mycket allvarligt ut och läkarna i Åbo gav honom inte mycket hopp. Han repade sig så småningom, men enligt släkten ledde hans försvagade fysik till att han måste överge det fysiskt tunga fiskandet och söka sin och familjens huvudsakliga försörjning på annat sätt. Under 1900-talets första år verkade han periodvis som resetalare för Svenska folkpartiet, där han närmast representerade allmogeflygeln. Höjdpunkten i detta värv var när han hade glädjen att få presentera 1906 års lantdagsordning som medförde allmän rösträtt – också för kvinnor, vilket då var unikt i vår del av världen. Det måste ha varit ett stort ögonblick för Forsberg, som agiterat för denna demokratiska reform i över ett decennium.

Fiskeriinstruktören

1908 fick han tjänsten som Svenska lantbrukssällskapets fiskeriinstruktör i Österbotten. Det var en uppgift som han var väl lämpad för. Medan hans skötsel av hemmanets små åkerlappar kanske lämnade en del övrigt att önska så hade han ända sedan barnsben brunnit för fisket. Sålunda hade han på 1890-talet studerat fiskplantering i Sverige och till och med tagit den långa vägen till Köpenhamn för en kurs i rombefruktning. Vidare var han tillsammans med Karl Nordberg initiativtagare till en fiskkärlsfabrik i Lemsjöholm, i vilken flera lappobor blev delägare. De två hade insett att fiskarna för att få ett rättvist pris för sin möda måste sälja strömmingen »i snygg förpackning».

Sin utnämning till fiskeriinstruktör tog Forsberg med största allvar. Innan han tillträdde tjänsten gick han en kurs i zoologi och fiskerilagstiftning vid Helsingfors universitet.

Om tiden i Österbotten har jag inte funnit några uppgifter förutom att han de två sista åren förestod en fiskkonservfabrik i Kristinestad och att han aldrig miste kontakten till sitt Lappo och Åland eftersom han vistades i hembyn om vintrarna och även annars reste hem så fort det bjöds en möjlighet.

Landstingsmannen

Under Ålandsfrågans dagar lämnade han Österbotten för gott och återvände till Lappo. Frågan om återförening med Sverige var för brändöborna ingalunda oproblematisk. Deras naturliga avsättnings- och köpstad var Åbo och i viss mån Nystad. Postgången från Åbo var betydligt snabbare än från Mariehamn, varför brändöborna i högre grad prenumererade på fastländska tidningar än på tidningen Åland. De flesta kulturella föreningar var anknutna till Åbo, inte till Mariehamn. Hur skulle det gå om Brändö nu plötsligt blev det svenska rikets yttersta utpost mot öst och fick en riksgräns med pass- och tullgräns om knuten? Vad skulle hända om de fick sina handelsvägar avbrutna och blev utestängda från fiskevatten öster om Skiftet? Att ett statsbyte åtminstone på kort sikt skulle inverka negativt på brändöbornas ekonomi rådde det inga tvivel om. Ändå sällade sig Anders Forsberg – trots sin långa fastländska sejour – till den stora majoritet brändöbor som skrev på återföreningsadressen. Det viktiga för brändöborna var inte återföreningen i sig, utan att visa att Brändö var en oskiljaktlig del av Åland och så tänkte förbli oavsett vad som hände.

Forsberg ställde upp i det första landstingsvalet 1922 och blev som enda brändöbo invald. Att han genast vann förtroende hos sina landstingskolleger visas av att han utsågs till den elektorsförsamling som valde utskotten. Vidare fick han ordförandeposten för det tunga finansutskottet. Forsberg hörde ända från början till landstingets flitigaste talare. Hjärtefrågan framom andra var skärgårdens kommunikationer, för vilkas utveckling han förde en seg kamp, men han utmärkte sig också genom att engagera sig i frågor som inte direkt rörde hemkommunen eller som tidningen Åland skrev 1934: »Han är lika intresserad för en vägfråga i Hammarland som för sjöfågelns fredande i den yttre skärgården». Forsberg satt oavbrutet i landstinget fram till sin död. Följande perioder fick han dessutom sällskap av andra brändöbor. I valet 1934 invaldes hela fyra kandidater från Brändö.

Riksdagsmannen

Anders Forsberg var inte bara Brändös första landstingsman, han kom också att bli det självstyrda Ålands första riksdagsman. I valet 1922 röststrejkade ålänningarna. Bitterheten över Nationernas förbunds lösning av Ålandsfrågan var fortfarande stor. Ett livligt åländskt deltagande i valet kunde tolkas som att ålänningarna var tillfreds med sin statstillhörighet. Endast 2596 ålänningar tog sig därför till valurnorna. Nackdelarna med att de åländska intressena var orepresenterade i riksdagen blev dock snart märkbara. Det var ju den som bestämde om finansieringen av självstyrelsen. Den eventuella åländska tjänstgöringen vid lots- och fyrverket var en annan fråga i vilken Åland borde komma till tals i riksdagen. Inför 1924 års val blev därför allt fler övertygade om att Åland behövde en egen man i Helsingfors. Till denna uppfattning sällade sig också Julius Sundblom och Tidningen Åland. Landskapet Åland hörde till Åbo södra valkrets och för att få in en kandidat ingick man valförbund med Svenska folkpartiet i Åboland. Vad de åländska valstrategerna behövde var en kandidat som inte bränt broarna till Finland, men som ändå ingen kunde klassa som något annat än en »god ålänning och svensk». Lösningen hette Anders Forsberg. Denne åtnjöt respekt i breda lager på Åland. Genom hans publicistiska verksamhet var Forsbergs namn känt även på fastlandet.

Forsberg lyckades också få ålänningarna till valurnorna, inte i massor, men tillräckligt för att bli vald och kunna representera Åland i riksdagen. Av de 4682 åländska rösterna erhöll Forsberg 3715. Följande år valdes han dessutom till elektor i det finländska presidentvalet.

I 1924 års val hade Forsberg närmast utmanats av soffliggandet, i nästa val 1927 mötte han dock även mer konkreta åländska motståndare. Ålands jordbrukarförbund ställde då upp en av Ålandsrörelsens förgrundsgestalter August Karlsson från Sund som sin kandidat på en konkurrerande lista inom samma valförbund. Jordbrukarförbundet samarbetade med Åbolands bygdeförbund. Karlsson ställde sålunda upp på samma lista som Houtskärsläraren Charles Åkerberg, även han faktiskt född och uppvuxen i Lappo. Andra namn på Forsbergs lista var Mariehamnskaptenen Conrad Palmer. Jordbrukarförbundets splittringsförsök lyckades dock inte: tvärtom samlade Forsbergs lista denna gång 4141 röster och han blev i Åbo södra valkrets invald på första plats. Som en parentes kan nämnas att en viss Risto Ryti ställde upp i samma valkrets. Han blev invald på åttonde plats.

Följande val 1929 artade sig till något av en repris av det föregående, med den skillnaden att jordbrukarföreningen denna gång prövade med Fanny Sundström, de åländska marthornas grand old lady. Forsberg ökade än en gång sitt röstetal och hans lista fick nu 4236 röster. Han blev därmed den nyvalda riksdagens äldsta ledamot och ålderstalman. Som sådan fick han äran att leda ordet till dess talmannen hade valts. Det är från det tillfället den kända anekdoten härstammar enligt vilken Forsberg efteråt tillfrågas om det inte var nervöst att leda ordet i riksdagen, vartill Forsberg svarar: »Nej, varför det? Jag har ju varit ordförande i Lappo ungdomsförening!» Här »förhävde» sig faktiskt Forsberg. Många förtroendeuppdrag hade han haft i sina dagar, men aldrig ordförandeskapet i ungdomsföreningen! Två gånger i den finländska riksdagens historia har ålderstalmannen lett förhandlingarna på svenska. Båda gångerna har det varit en brändöbo som hållit i klubban. 1975 var nämligen Evald Häggblom från Fiskö riksdagens ålderstalman.

Forsbergs trumfkort i valen var hans breda erfarenhet och hans mångsidiga yrkesbakgrund samt att han arbetade med hela Ålands bästa för ögonen. I reklamen försummade man inte att poängtera att han ju var bonde, fiskare, fiskeriinstruktör, skriftställare och dessutom hade ett livligt sjöfartsintresse. Jordbrukarförbundets kandidater ansågs representera särintressen och kritiserades dessutom hårt för sitt listsamarbete med de åboländska bondekretsarna. Forsberg åtnjöt därför stöd av de ledande landstingspolitikerna och av tidningen Åland. För Åland visade det sig också vara lyckosamt att man svalde sin stolthet och valde in en ledamot i Finlands riksdag. Forsberg lyckades nämligen genom skicklig diplomati flera gånger driva igenom viktiga budgetanslag för åländska ändamål.

Demokraten

I slutet av 1920-talet drog kalla totalitära vindar bland annat från Mussolinis Italien in över Finland. Krav på förbud mot kommunistisk verksamhet blev allt häftigare och också socialdemokratin började anklagas för ofosterländskhet. Samma kretsar hade givetvis ingenting till övers för ålänningarna som stämplades som opålitliga separatister. I likhet med en stor del av svenska folkpartisterna samarbetade därför Forsberg med socialdemokraterna för att trygga den svenska minoritetens inklusive Ålands rättigheter mot den nationalistiska ytterhögerns attacker. Tack vare det samarbetet lyckades han stoppa en regeringsproposition i Ålands värnpliktsfråga som gick ut på att ålänningar i värnpliktsåldern om somrarna skulle arbeta på lotsstationerna och om vintrarna på isbrytarna. Om Forsbergs otvungna och kamratliga umgänge med riksdagskollegerna, även socialdemokrater, vittnar också det faktum att en av de ledande socialdemokratiska riksdagsmännen, Reinhold Svento, blev en trägen sommargäst i Lappo, efter kriget i gästgiveriet som drevs av Forsbergs dotter Fanny Åkerberg.

År 1929 såg den halvfascistiska lapporörelsen (efter den österbottniska kommunen Lapua, på svenska: Lappo) dagens ljus. Genom mord och andra våldsmetoder, bland annat de beryktade skjutsningarna av påstådda vänstermän – exempelvis Finlands förste president Ståhlberg – sökte den nå sitt mål, det vill säga totalförbud mot all kommunistisk verksamhet. Inför detta tryck godkände riksdagen de så kallade lappolagarna som biföll rörelsens krav. Forsberg hörde till den minoritet som röstade mot. Eftersom dessa lagar var av grundlagsnatur lämnades de vilande över nyval. För att påskynda lagarnas ikraftträdande upplöste president Relander helt sonika riksdagen och utlyste nyval. 1930 års val har därför gått till historien under beteckningen »lappovalet».

Åland satsade denna gång på ett eget valförbund med tre kandidater: Torsten Rothberg, Carl Karlsson och Anders Forsberg. Julius Sundblom som var känslig för vart de politiska vindarna blåste vände sig nu från Forsberg som »komprometterat sig» genom samarbetet med socialdemokraterna. Istället förde han fram bankdirektören Torsten Rothberg från Mariehamn, en pålitlig sundblomian. Den andra kandidaten Hammarlandsbonden Carl Karlson höll samma linje som Rothberg. Dessa såg som sin främsta uppgift att bekämpa kommunismen och stödde öppet lapporörelsen. Anders Forsberg – som trots uppmaningar till motsatsen ställde upp för omval – var också kritisk mot den militanta kommunismen, men vägrade samarbeta med lapporörelsen, utan fördömde istället skarpt rörelsens »lagstridiga tillvägagångssätt och knytnävsfasoner». Skillnaden mellan Forsberg och de två övriga kandidaterna framgår tydligt av valspråken; Rothbergs och Carlssons bombastiskt högerideologiska: »Till kamp mot kommunismen – till värn för Ålands självstyrelse» mot Forsbergs enkelt pragmatiska: »Ålands väl».

I sin programförklaring inför valet jämförde Forsberg fascismen med kräfta (cancer) och skrev vidare följande: »Lapporörelsens mål och mening är, enligt min tanke, icke endast att utrota kommunismen, utan att helt omskapa vårt samhällsskick i finsknationell, ultrareaktionär riktning. För nående av detta mål anses varje medel tillåtet. Härutinnan kunna lappomän och kommunister taga varandra i hand.»

För dessa ord fick Forsberg i den häftiga valkampanjen motta grova angrepp för påstådd vänstervridning. Vidare stämplades han som allt för gammal för att förstå den nya tidens krav. I detta klimat förlorade Forsberg valet. Hans 2012 röster förslog föga mot Rothbergs 3442. Endast i Brändö, Kumlinge, Kökar och Sottunga fick han folkflertalet med sig.

Därmed gjorde Anders Forsberg – »lappobon som vågade trotsa lapporörelsen» – sorti från rikspolitiken. Detta gjorde han rak i ryggen, utan bitterhet. Han visste att hans västerländskt demokratiska ideal inte för tillfället låg i tiden. Ändå misströstade inte den borne optimisten. Istället erinrade han sig skaldens ord: »Än finns det dag, än är ej allt förbi». Som gammal skärgårdsbo hade han kämpat mot otaliga stormar och visste att de – hur hårda och obehagliga de än är – så småningom stillnar. På samma sätt var han förvissad om att totalitarismens vindar – från vilket väderstreck de än blåste – tids nog skulle mojna. Själv fick han inte uppleva detta. Han avled 1937 bruten av den sjukdom som han bildligt talat ansåg att anfrätte hela samhället.

Fotnot: Dan Nordman är äldre lektor i historia vid Ålands lyceum i Mariehamn. Artikeln har tidigare varit publicerad i Tidningen Ungdomen år 2000.