Berättelsen om det »faseliga» rånmordet
på Åland anno 1748

av Håkan Skogsjö

»God afton, har ni brännvin att sälja?»
Tre gråklädda män har just stigit in i den lilla bondstugan på den ensliga holmen Bänö i Föglö socken pingstdagen 1748. Den längste står mitt på golvet.
»Nej», svarar 18-åriga pigan Karin.
Det är upptakten till det mest brutala rånmord man känner till på Åland.

Vi skriver söndagen den 22 maj 1748, pingstdagen. Bonden Mats Markusson, hans syster Kerstin och sonhustrun Brita är på väg hem med båten från gudstjänsten i Föglö kyrka. Klockan är sex på kvällen när de lägger till nere vid stranden på Bänö. De har varit borta hela dagen. Kyrkvägen är lång, en och en kvarts mil. Mats Markusson förtöjer båten.
»Gå ni före», säger han till kvinnorna, men hinner ändå sedan ifatt dem på vägen upp mot gården. Familjen bor ensam på Bänö, där finns bara ett hemman.

»Mor, hur står det till»

I portgången till gården hittar de gamla änkan Valborg. Hon ligger på marken, alldeles blodig. Har hon fallit och slagit sig?
»Mor, hur står det till med er?» ropar Mats förskräckt.
Hon svarar inte. Han rusar vidare mot stugan där han möter sonhustrun Brita som gått andra vägen. Hon har funnit stugdörren öppen, en matkista vid sängen uppslagen och under bordet ligger 14-åriga tjänsteflickan Anna Stina Boberg badande i blod. Död. Det är skymning, det är fruktan, det är skräck.

Vad är det som har hänt? Var är Kajsa? Och var är Mats? Vilka illgärningsmän har hemsökt gården medan de varit i kyrkan? Finns de kvar på holmen? Dörren till den norra boden står också öppen... De tre flyr ner till stranden, lägger ut båten och seglar mot grannbyn Ulversö. Dit är det bara en kvarts mil. De sammankallar folk som följer dem tillbaka till Bänö. Sent på kvällen - det är nermörkt nu - börjar ett 10-tal personer söka igenom gården. Sätesstugan, östra stugan, norra boden och härbret. Det blir en fasansfull natt.

Nerstänkt med blod

60-åriga änkan Valborg ligger kvar på marken med blodigt ansikte och blodiga kläder, till och med husväggen intill är nerstänkt med blod. Hon bor egentligen inte i Bänö utan i Torsholma i Brändö socken, men har vistats i Bänö tillfälligt som hjälp vid notdragningen. Tomas Henriksson och Olof Olofsson från Överö och änkans son Erik bär in henne i stugan och lägger henne på en säng. Det är då man märker att hon inte är död, utan andas svagt. Hon har ett hål i huvudet, som är lika stort som bredden av två fingrar, och de som sköter om henne kan se hjärnan genom hålet.

Tjänsteflickan Anna Stina Boberg från Stockholm ligger död under bordet i sätesstugan, den västra stugan på gården. Allt tyder på att hon suttit och läst en andlig visa vid bordets norra ände när hon blivit överfallen, att hon försökt krypa undan sin mördare men fallit död ner vid bordets södra ända. Blodet har runnit från bordet mot dörren. Spåren visar att en liten gris efteråt kommit in genom den öppna stugdörren, lagt sig vid hennes arm och slickat i sig av blodet. Hon måste ha blivit slagen med en oerhörd kraft. Blodet hade stänkt upp på fönsterkarmar och runt väggarna i rummet.

I den norra boden hittas 15-åriga tjänstedrängen Mats Andersson ihjälslagen i sin säng på samma bestialiska vis. Han hade natten till pingstdagen varit med båt till grannsocknen Sottunga och orkade inte följa med till kyrkan. Han la sig i boden och somnade med handen under den vänstra kinden. Han vaknade aldrig. Mördaren kom in i boden och drev en yxhammare med full kraft ner i högre tinningen på honom. Slaget var så våldsamt att tänderna både i över- och underkäken pressades ut ur munnen. Blodet hade forsat ur näsan och munnen och stelnat som en stor svamp i ansiktet på den unga drängen.

Huvudskålen är kluven

Men var finns 18-åriga pigan Kajsa Eriksdotter. Hade hon lyckats fly till skogen? När de söker vidare i mörkret finner de blod också vid dörren till den östra stugan. Nyckeln till låset är avbruten. Drängen Karl Klemensson bryter upp dörren. Han anar att han ska hitta Kajsa ihjälslagen där inne. Hon finns mycket riktigt i stugan. Men vid liv.

Hon ligger i sängen med en pajrock över sig och en halsduk virad om huvudet, helt nerblodad. Också här finns blod på golvet, både intill bordet och invid spiseln och dörren. Kajsas mor, änkan Kerstin, får hjälp av två pigor som följt med från Ulversö att flytta Kajsa till sätesstugan och sedan tvätta henne.
»Herre Gud, huru de hava slagit mig i dag. Gud, löna dem, som de slagit mig!»
Hennes huvudskål är kluven från pannan till nacken och delvis krossad. Under vänster öga har hon ett trekantigt sår som inte vill sluta att blöda. Ibland yrar hon, ibland talar hon sammanhängande.

Tre gråklädda karlar

Hon berättar att hon legat och vilat på en bänk, men stigit upp när tre gråklädda karlar kommit in i stugan och hälsat god afton. Den längste av dem ställde sig mitt på golvet och begärde att få köpa brännvin.
»Nej, något brännvin finns inte», svarade Kajsa.
Sedan hade de slagit henne och Anna Stina med stakar, som karlarna hela tiden haft i händerna.
»Jag stod på knä för dem och bad dem skona mitt liv.»
Det hjälpte till slut. En av karlarna hade burit in henne i stugan, lagt pajrocken över henne och bundit halsduken kring hennes huvud.

Kajsa lever till klockan 8 på morgonen dagen därpå. Gamla änkan Valborg från Torsholma lever ytterligare ett par dagar. Hon dör utan att ha kunnat säga ett enda ord om vad som hände på Bänö pingstdagen 1748. Spåren på gården visar tydligt att det rör sig om ett rånmord. Dörrar är uppbrutna, kistor öppnade och värdesaker borta. Listan över vad de tre gråklädda karlarna tagit med sig är lång. Guld- och silverföremål (ringar, skedar och tumlare), reda pengar (både plåtar och silvermynt), mat (brödkakor, smör, en liten skinka, ett stycke ost och 3 stop brännvin), vapen (3 bössor, krut och hagel), verktyg (yxor och knivar) samt slutligen en gryta.

Till Åland med kronojakt

Det dröjer inte mer än några veckor innan illgärningsmännen kan gripas. Det sker i Stockholm. Hur man kom dem på spåren vet vi inte. Båtsmännen Henrik Falk från Lumparland på Åland och Christian Benner och Per Algot Holm från Sund, också det på Åland, ställs först inför rätta vid Kungliga Amiralitetsunderrätten i Stockholm, där de erkänner morden. I mitten av juni förs de till Åland ombord på kronojakten Postillos av kronoöverskepparen Mattias Lustig. Med sig ombord har han också en del av stöldgodset och en skrivelse från justitiekanslern (som vid denna tid också fungerade som riksåklagare) riktad till häradshövdingen på Åland, Anifas Parment.
»Så snart missdådarna anländer till Åland bör de ställas inför rätta», manar justitiekanslern.

Här, på Kastelholms slott i Sunds socken, hade de tre båtsmännen suttit häktade, men lyckats fly natten mellan den 21 och 22 maj 1748. På något sätt tog de sig till ön Bänö i norra Föglö i den åländska skärgården. I mitten av 1700-talet fanns endast ett hemman på Bänö. Där bodde Mats Markusson med hustru, sonen Karl och hans hustru Brita, dottern Valborg samt systern, änkan Kerstin. Dessutom fanns tjänstefolk på gården. Dottern Valborg var på resa i Stockholm när morden inträffade. Var Mats Markussons hustru och sonen Karl var är inte känt. Bänö låg alldeles invid den stora segelleden mot Finland, vilket kan tyda på att de förrymda båtsmännen tänkte fly dit. Senare greps de dock i Stockholm. Foto: Håkan Skogsjö.

Anifas Parment får skrivelsen i sin hand den 3 juli, och två dagar senare hålls den första av flera rättegångar mot de tre båtsmännen. Den 5 juli ställs Christian Benner och Per Algot Holm till svars på Kastelholms kungsgård för två stölder som begåtts på hemmanet Lövvik i Sund. Samma dag åtalas alla tre för att de natten mellan den 21 och 22 maj rymt från två arrestkamrar på Kastelholms slott, i den ena hade Holm suttit och i den andra Benner och Falk. De senare hade lyckats gräva sig ur arresten. Rånmorden i Bänö skedde således första dagen i frihet.

Nästa rättegång hålls i Lumpo by i Lumparland den 7 juli. Där åtalas Falk för inbrott och stöld hos änkan Margareta Henriksdotter och hennes son Johan Mattsson i Lumpo natten mellan den 26 och 27 januari 1748. Utgången av dessa rättegångar har förstås ingen betydelse för båtsmännen. Vid den fjärde och sista ska de ända dömas till döden.

Åter till mordplatsen

Fredagen den 8 juli har Anifas Parment och de tre gripna mördarna anlänt till platsen för morden sex veckor tidigare, enstaka hemmanet Bänö i Föglö socken. Där finns också kronolänsmannen Petter Ljungberg, som sannolikt fungerar som åklagare, den tolv man starka nämnden och nio vittnen. Säkert har många nyfikna föglöbor också sökt sig till Bänö denna högsommardag för att få en skymt att Falk och hans båda kumpaner.

Först hörs målsägaren, bonden och dagens värd Mats Markusson, därefter hans syster och sonhustru. Det var de som gjorde den fasansfulla upptäckten. Sedan träder en efter en av dem som följde med från Ulversö den första natten fram och avlägger sina vittnesmål.
»Ett gruveligt mord», säger bonden Tomas Henriksson från Överö som besiktigat alla liken.

Efterhand blir det allt mer uppenbart att den drivande av de tre båtsmännen är Henrik Falk från Lumparland. Han erkänner att det är han som föreslagit att de ska slå ihjäl var sin kvinna i gården. De båda andra accepterade överenskommelsen. När de gick in i stugan hade Falk ett fyrkantigt, vasst björkträ i handen, ungefär 70 centimeter långt och 5 centimeter i diameter. Han tvekade aldrig utan slog för att döda sitt offer, först med en sten och sedan med trästycket. Anna Stina Boberg, som just läst en andlig visa, hade inte chans.

Benner och Holm var mindre beslutsamma. Visserligen gav sig Benner på pigan Kajsa och slog henne ett par gånger med en kalksten så att hon föll omkull, men hon kom på benen och lyckades fly undan. Men Falk hann i fatt henne på tröskeln till den östra stugan och krossade hennes huvud med sitt björkträ. Holm gav sig på den gamla notdragargumman med en sten och slog henne i huvudet så att hon började blöda och föll omkull. Också här fick Falk komma och ge henne nådastöten med sitt vassa trä.
»För att hon inte skulle pinas», förklarade han.
Slutligen hade Falk hittat tjänstedrängen Mats sovande i boden och med ett eller två slag med yxhammaren krossat huvudet på honom.

Falk förklarar självmant

Falk tar flera gånger under rättegången till orda för att förklara och lägga till rätta vittnenas berättelser. Han gör det utan att någon frågar. »Anna Stina Boberg satt vid norra ändan av bordet när jag slog ihjäl henne», bekräftar han när ett vittne spekulerar i hur mordet sannolikt gick till. Och han kompletterar den ihjälslagna pigan Kajsas berättelse om vad som hände när de kom in i stugan och inte fick något brännvin.
»Jag begärde och fick spisöl av henne. Jag drack två gånger av det och jag gav även Benner att dricka», förklarar han. »Och jag hade ingen stör i handen, utan ett trä.»
Den blodiga och vassa träklotsen visar han också upp för rätten.

Falk förefaller inte vilja dölja något, inte heller försöker han skylla någonting på Benner och Holm, som inte heller skyller på Falk. Inte heller urskuldar de sig med att de varit berusade.
»Vi var alla nyktra», förklarar Falk nästan förnärmat när Benner får frågan om det var han som kastat upp i östra stugan och om det skett därför att han var drucken.
»Men vem var det som förde pigan Kajsa in i stugan och band om hennes huvud», tillfrågas de tre.
»Det var inte jag», svarar Falk.
Blickarna faller på Holm och Benner.
»Vi minns inte.»

Överlagt mord

Domen avkunnas direkt och kan bara bli en. De tre hade kommit överens om att slå ihjäl kvinnorna och gjort så, alltså rör det sig om överlagt mord. »De ska till välförjänt straff mista högra handen, halshuggas och steglas», skriver häradshövdingen i protokollet. Åbo hovrätt fastställer domen.

Onsdagen den 17 augusti 1748 har skarprättaren byggt upp sin stupstock på en liten holme vid namn Tvigskär, som låg alldeles invid segelleden inte långt från Bänö. Delinkventerna förs fram. Bödeln höjer yxan.

Källor och bakgrund

Rånmorden på Bänö 1748 överträffar det mesta i råhet och brutalitet. Båtsmannen Henrik Falk framträder i rättegångsprotokollen som en fullblodspsykopat, totalt befriad från förmågan att känna någonting för andra människor. Tack och lov är hans typ sällsynt. Det är faktiskt svårt att komma på några liknande fall i den svenska kriminalhistorien, möjligen kan de så omtalade Åmsele-morden 1988 vara en parallell i vissa avseenden.

Trots Bänö-mordens exceptionella karaktär är händelsen inte tidigare omskriven i någon större omfattning. Det beror sannolikt på att den inträffade för så pass länge sedan, ytterst få kriminalfall från 1700-talet och det tidiga 1800-talet har gått »till historien». Att rättegångsprotokollet dessutom är skrivna med en mycket svårläst handstil, av allt att döma har häradshövdingen Anifas Parment själv hållit i pennan, har säkert också bidragit till den måttliga uppmärksamheten.

Morden omtalas dock i Föglö kyrkobok, där hela den blodiga händelsen refereras av kyrkoherden på en och en halv sida. Denna text har tryckts av i hembygdsboken »Föglö» som utkom 1950. Alla andra omnämnanden i tryckt litteratur som jag känner till återgår på denna text.

Bänö-morden lever än i denna dag kvar i den muntliga traditionen i Föglö socken. Traditionen vet bland annat berätta att någon av båtsmännen (åldern gör att det måste ha varit Falk) tjänat som dräng i Bänö när pigan Kajsa (hon som kunde berätta om överfallet) föddes och då stått fadder åt henne. »Men guffar (= gudfar), är det ni som kommer», ska hon förvånat ha sagt när hon öppnade porten sedan båtsmännen knackat på. Historien är sannolikt en efterhandskonstruktion. I rättegångsprotokollet antyds inte med ett ord att hon skulle ha känt igen någon av de tre mördarna. Men helt kan den inte avfärdas, eftersom Kajsas födelsenotis inte har påträffats.

Ännu i början av 1900-talet ska det ha funnits en bod i Bänö som skulle vara byggd av stockar från den bod, där drängen Mats låg när han mördades. »Vi gick nog i krok kring den boden», har pensionerade folkskollärarinnan Olga Eriksson i Mariehamn, men uppväxt på Bänö, berättat för mig.

Om de tre båtsmännen vet vi inte särskilt mycket. Båtsmansforskaren Göran Blomqvist i Stockholm, som särskilt intresserat sig för båtsmännen i Sund socken på Åland, har meddelat att Per Algot (Jansson) Holm var född omkring 1723 på Åland och antogs till båtsman 1742 för rote 91 vid Ålands och Södra Finlands båtsmanskompani under Stockholms örlogsstation. Har var i tjänst till sin avrättning sex år senare. – Christian (Jonasson eller Jansson) Benner var född omkring 1722 i Stockholm och antogs till fördubblingsbåtsman för rote nr 62 med namnet Strömberg. 1744 blev han ordinarie för rote 93 med namnet Benner. De båda var alltså endast 25 och 26 år gamla vid tidpunkten för morden.

Den pådrivande och av allt att döma också den fysiskt starkaste av de tre var Henrik Falk (han omtalas uttryckligen som den längste av dem och med tanke på de slag han var kapabel att utdela måste han rimligen ha varit en muskelstark man). Han var också äldst. Vi vet ingenting mer om honom än att han 1741 blev far till en dotter Margareta, som dog efter några månader. Modern var Falks hustru, Lisa Johansdotter.

Den som ytterligare vill fördjupa sig i detta ovanligt blodiga fall i den svenska kriminalhistorien står inte utan källmaterial. Det finns en dramatisk och spännande förhistoria i de inbrott och stölder liksom rymningen från slottet som kort nämns i texten. Vidare har jag inte haft möjlighet att studera Kungliga Amiralitetsunderrättens protokoll, som torde förvaras i Krigsarkivet i Stockholm. Möjligen går det där att få reda på hur man kom mördarna på spåren och närmare omständigheter kring gripandet.

Anmärkning: Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningarma Nya Åland 1993 och Släkthistoriskt Forum samma år, den senare utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.

Tillägg

Sedan artikeln skrevs 1993 har kunskapen om Henrik Falks liv och familj något ökat. Han uppges i de militära rullorna vara född 1715 i Stockholm och antogs 8 juni 1731 till ordinarie kronobåtsman för rote 157 vid Ålands och södra Finlands båtsmanskompani och erhöll då tillnamnet Falk; tidigare hette han Berg. Roten omfattade de tre gårdarna i Lumpo samt Lumparby nr 6, Lumparlands socken. Han var då »obefaren» (icke sjövan), men vid generalmönstringen 1747 hade hans erfarenheter ökat så att han betecknas som sjövan. I Lumparlands kyrkobok omkring 1740 har prästen noterat att Henrik Falk inte ville delta i husförhören (»vill ej gå i förhör»). Han gifte sig den 23 juli 1738 i Sunds socken med Lisa Johansdotter, född 31 aug 1702 i Tranvik, Sunds socken, död där 27 mars 1769, dotter till skattebonden Johan Henriksson och hans hustru Valborg Persdotter på hemmanet Markusas i Tranvik (nr 3). Henrik Falk och Lisa Johansdotter fick åtminstone två barn, sonen Johan Henriksson, född 4 juli 1739 i Tranvik, som levde ännu 1753 enligt bouppteckningen efter fadern, och Margareta Henriksdotter, född 22 april 1741 i Lumpo, Lumparlands socken och död där samma år.