|
|
Historien som slagträ i Ålandsfrågan av Dan Nordman
»Frågan om Åland i historisk tid är så enkel och klar, att det måste förvåna, att man t.o.m. i den diplomatiska aktion, som från svenskt håll vänder sig till den stora fredskongressen, sökt argumentera ur Ålands historia. Alla försök att för Åland skapa en annan historisk rätt än för det övriga Finland förefalla som godtyckliga visioner. Det är också först under Ålandsfrågans sista skede man klädt maktintressena i sådana rättsanspråks dräkt.»
Förklaringen är att de svenska och finländska historikerna var invecklade i en bitter strid om vem som hade den historiska rätten till Åland. Uppsatserna var inlägg i den striden. Bakgrunden står att finna i Ålandsfrågans allmänna utveckling. Under första världskriget hade Ålandsfrågan främst setts som ett militärpolitiskt dilemma. Tysklands sammanbrott på hösten 1918 medförde dock att Ålandsdebatten fick en annan inriktning.
I första världskrigets slutskede hade ententemakterna förklarat att det nya Europas gränser skulle dras i enlighet med Wilsons fjorton punkter, för vilka tesen om folkens självbestämmanderätt var den ledande principen.
Den 9 november 1918 riktade Ålands landstings verkställande utskott efter samråd men Sveriges regering en hemställan till de ledande ententemakterna om att Ålands öde skulle avgöras i överensstämmelse med befolkningens önskan. Frågan dryftades vid fredskonferensen i Paris, men hänsköts för avgörande till Nationernas förbund. Upptagandet av Ålandsfrågan i dessa internationella fora medförde att kardinalfrågan blev huruvida principen om folkens självbestämmanderätt var tillämpbar på ålänningarna. Den svenska regeringen hävdade att den var det medan den finländska bestred det.
Det var här vetenskapsmännen kom in i bilden. De försåg sin regering med argument till förmån för dess ståndpunkt i frågan. Finlands och Sveriges rättslärda tvistade om innebörden i begrepp som »folk» och »självbestämmanderätt», de båda ländernas geologer grälade om med vilket land Åland geografiskt hörde samman, ja det gick så långt att botaniker hjälpte till med argument ur Ålands flora och fauna.
Historikerna kom i detta sammanhang att spela en viktig roll. Såväl Sveriges utrikesdepartement (UD) som Finlands utrikesministerium (UM) lade stor vikt vid den historiska »bevisningen». En viss historisk polemik kring de åländska öarna hade redan påbörjats 1918, men inför den nya situationen måste diplomaterna förses med historiska utredningar som visade det historiskt rättmätiga i det egna landets ståndpunkt, i Finlands fall att landet ägde historisk rätt till Åland, i Sveriges att ålänningarna genom historien hade rätt till självbestämmande. Detta gjorde att den historiska polemiken mellan länderna tog fart på allvar.
Historikerna
I slutet av 1918 begärde presschefen vid UD Torvald Höjer en historisk utredning av riksarkivarie Sam Clason för den svenska diplomatiska aktion i Ålandsfrågan som just skulle sättas igång. Clason fick också rätt att anlita sakkunnig arbetshjälp både inom och utanför riksarkivet. Han kom i fortsättningen att bli något av den svenska historiedebattörernas grå eminens. Han samlade material, skrev promemorior för UD, men framträdde inte offentligt i debatten. Den biten överlät han istället åt sin unge vapendragare, docenten, sedermera professorn vid Stockholms universitet, Sven Tunberg.
Andra som – antingen på eget initiativ eller på uppdrag av UD – tog del i argumentationen var historikerna Verner Söderberg, Nils Ahnlund, Erik Hamnström, Gottfrid Carlsson och arkeologerna T.J. Arne samt Oscar Montelius.
Om vi undantar arkeologerna kan vi konstatera att den svenska historiska argumenteringen i stort sett sköttes av en och samma krets.
Gemensamt för alla ovan nämnda historiker är nämligen att de hade utbildats i Uppsala och var lärjungar till den legendariske professorn Harald Hjärne. Det var för övrigt också UD:s presschef Höjer. Enligt Hjärnes statsidealiserande historieskola var det önskvärt att arbeta i det nationella intressets tjänst. Hans discipler bildade också kärntruppen i den konservativa, patriotiska och försvarsvänliga studentföreningen Heimdall. Mot den bakgrunden är det föga förvånande att en stor del av dem ställde sitt historiska kunnande till statens förfogande i Ålandsfrågan. Det gällde ju ett strategiskt viktigt landförvärv av ett gammalt svenskt område, vars befolkning dessutom nära på enhälligt önskade återförening. Läromästaren själv saknades dock i ledet. Han var tvärtom i frågan om den historiska rätten till Åland paradoxalt nog motståndare till sina egna lärjungar. Orsakerna till detta återkommer vi till.
Under 1910-talet hade Hjärnes statsidealiserande historieskola mötts av en opposition med bas i Lund. I spetsen för denna stod bröderna Lauritz och Curt Weibull. De protesterade bl.a. mot hjärneiternas politiska bruk av historien, och vägrade själva att i sin forskning anspela på någon som helst samtidspolitisk relevans. Följaktligen deltog inte de eller någon annan weibullian i den historiska Ålandsargumenteringen.
Det rådde alltså långtifrån någon total enighet om den svenska historiesynen i Ålandsfrågan. Men det var dess förespråkare som hördes mest.
I Finland var enigheten bland historikerna däremot mycket stor. Det visas tydligt bland annat genom skriften »Ålandsfrågan och Finlands rätt» från 1920, vilken Finlands mest framstående historiker tecknade under. Där slogs fast att Finland hade den obestridliga historiska rätten till Åland. Vissa skillnader i aktivitet står dock att finna. De finlandssvenska historikerna intresserade sig förstås med större iver för frågan än sina finska kolleger. Problematiken kring Åland berörde ju den svensk
språkiga befolkningen mer påtagligt än den finska. Dessutom var finnarna upptagna av den fjärrkarelska frågan – en annan gränskonflikt som tydligen behövde historisk »bevisning».
De två aktivaste och mest auktoritativa finländska »Ålandsfrågehistorikerna» var de två professorskollegerna vid Helsingfors universitet, M.G. Schybergson och Carl von Bonsdorff. Den förstnämnde framstod som något av den finländska statsledningens hovhistoriker. Han uppsökte t.ex. riksföreståndare Mannerheim inte mindre än fyra gånger med anledning av Ålandsfrågan, bland annat för att förhindra att riksföreståndaren skulle låta lura sig av svenskarnas historieskrivning. Att Ålandsfrågan kändes särskilt angelägen i finlandssvenska kretsar visas också av att det var det enda dagspolitiska ämne som von Bonsdorff någonsin debatterade i. Andra finlandssvenska polemiker var lektor Bruno Lesch, arkeologen C.A Nordman, filologerna O.F. Hultman och T.E. Karsten.
Men även finska forskare tog del i Ålandsfejden. Här kan nämnas den finsknationelle professorn J.R. Danielson-Kalmari, professor Kustavi Grotenfelt, docent Väinö Voionmaa samt den kände Kalevalaforskaren Kaarle Krohn.
Historikerna publicerade sina utredningar i dagstidningar, vetenskapliga och kulturella tidskrifter eller som broschyrer. De mera framstående historikernas skrifter översattes till främmande språk och skickades till landets legationer utomlands eller användes direkt som diplomatiska inlagor. När den NF:s rapportörkommission, som skulle avge lösningsförslag i Ålandsfrågan, besökte de bägge länderna fanns givetvis också historiker på plats för att reda ut de historiska omständigheterna för rapportörerna.
Men vad var det då för innehåll i denna strida ström av historiska argument? Hur underbyggde de bägge ländernas historiker sin egen version av Ålands historia? Jag delar här in argumenten i tre kategorier: De som berör förhistorien, de som berör svenska tiden (alltså den period då Finland var en del av Sverige), och slutligen de som behandlar åren 1808 och 1809, då Åland och Finland formellt tillhörde Sverige, men var ockuperat av Ryssland.
Åland under förhistorisk tid
Om man nu godtog det förflutna som riktgivare för Ålandsfrågans lösning måste man ju fråga sig: var nollställa tiden? Det logiska svaret på den frågan var att gå tillbaka till den tid då ögruppen befolkades. Arkeologin var ännu vid tiden för Ålandsfrågan relativt outvecklad, varför debatten om Ålands förhistoria kom att få en rätt förvirrad prägel.
Arkeologen T.J. Arne får här stå som tolk för den svenska uppfattningen. För honom var det självklart att befolkningen på Åland alltid varit svensk såväl till ras som till kultur. Om det vittnade entydigt fornlämningarna från sten-, brons- och järnåldern. Vissa fynd av östlig karaktär visade enligt Arne endast att ålänningarna ibland hade idkat handel med sina östra grannar. Sålunda kom också påståendet om Ålands ursvenskhet att bli ett av de flitigast brukade argumenten från svenskt håll.
För finländarna var det svårt att slagkraftigt bemöta denna argumentering. De försökte i alla fall förminska värdet av de svenska argumenten, men de gjorde det på skilda sätt.
De finskspråkiga forskarna tog fasta på de åländska ortnamn de menade att kunde härledas från det finska språket. På så sätt försökte de jäva talet om Ålands ursvenskhet. Kalevalaforskaren Kaarle Krohn gick härvidlag längst. Han var upphovsman till tesen att Kalevalas ursprung står att finna i sydvästra Finland och ingalunda i Karelen. Den ombesjungna ön Saari hade han tidigare förlagt till Ösel utanför Estland, men nu omprövade han den placeringen och framkastade tanken att Saari kunde ha varit Åland. Han motiverade detta med härledningar av åländska ortnamn. Simskäla kom t.ex. från Simasalo och Lemböte från Lemmenlahti. (Namnen Simasalo och Lemmenlahti förekommer i Kalevalaeposet). Vidare konstaterade han att dikternas geografiska angivelser vid ett närmare studium bättre passade in på Åland än på Ösel. Av resonemanget följde att den enligt dikten mycket rike Ahti Saarelainen skulle ha varit kung på Åland, något som Krohn tyckte att väl stämde in med de 1200 arabiska mynt som hittats på Åland.
De finlandssvenska historikerna däremot, tog avstånd från rönen om finsk bosättning på Åland under heden tid. Istället poängterade de att även Finland hade mottagit en del av sin svenska befolkning redan under forntiden. Följaktligen kunde inte förhistorien åberopas som skäl för ett avskiljande av Åland från övriga Svenskfinland, menade de.
Men även om svenskar skulle ha invandrat till Finland redan under forntiden så jävade detta inte det svenska argumentet att ålänningarna till skillnad från huvuddelen av Finlands befolkning ursprungligen kommit från Sverige. Det var därför den finlandssvenska filologen T.E. Karsten väckte ett sådant rabalder med sin s.k. östgermanska teori, som han lanserade 1920. Den gick ut på att finlandssvenskarnas inklusive ålänningarnas förfäder ingalunda hade varit kolonister från Sverige. Norden hade nämligen enligt Karsten under stenåldern mottagit sin befolkning från samma håll, men på olika vägar. Finlandssvenskarnas och ålänningarnas förfäder hade invandrat via Balticum och var östgermaner till skillnad från svenskarna i Sverige. Därmed hade han visat att befolkandet av Åland skedde österifrån och att förhistorien »stod på Finlands sida» i Ålandsfrågan. Karstens nya teori gjorde dock ingen succé. Den fick istället motta en kaskad av kritik, inte bara i Sverige utan även och framförallt – i Finland. Hans kolleger befarade nämligen att teorin genom sin uppenbara ovederhäftighet skulle skada Finlands rättmätiga sak, eftersom vilken rikssvensk forntidsforkare som helst enligt dem kunde omkullkasta den.
De finländska forskarna gav sig alltså in i debatten om förhistorien med delvis sinsemellan stridande argument. Och den historiska Ålandsdebattens två tyngsta namn på finländskt håll, M.G. Schybergson och Carl von Bonsdorff, vägrade överhuvudtaget att befatta sig med den. De hävdade att den springande punkten i frågan om den historiska rätten till Åland var ögruppens administrativa anknytning, och om den kunde arkeologin inte ge besked. Intresset koncentrerade sig därför på den historiska tiden.
Åland under svenska tiden
Här följer först de viktigaste punkterna i den finländska argumenteringen. Den första uppgift som bekräftade Ålands administrativa anknytning österut talade om att ögruppen under biskop Bengts tid (1321–1339) tillhörde Åbo stift. Troligtvis hade Åland hört dit ända sedan stiftets grundande. Också beträffande den världsliga administrationen var Ålands samhörighet med Finland av gammalt datum. Åtminstone 1326, men säkert redan tidigare, lydde det under slottshövdingen i Åbo. Visserligen blev Åland ett eget slottslän efter uppförandet av Kastelholms slott i slutet av 1300-talet, men det stod fortsättningsvis tidtals under överinseende av slottsherren i Åbo. I Johans hertigdöme ingick förstås jämte Finland Åland, och 1634 då riket fick sin länsindelning hänfördes öarna till Åbo och Björneborgs län. Även judiciellt hörde Åland sedan gammalt till Finland. Mycket talade för att det ingick i Österlands lagsaga. Helt säkert var att då denna delades 1435 förordnades Åland till Norrfinne lagsaga. Summa sumarum: Åland var obestridligen kyrkligt, administrativt och rättsligt av gammalt en del av Finland, som därigenom besatt den historiska rätten till ögruppen.
Hur kom då de svenska historikerna fram till rakt motsatt resultat? Det avgörande misstaget i de finländska framställningarna var enligt svenskarna att betrakta Finland som en fast administrativ enhet. Ty Finland var under medeltiden ingenting annat än ett svävande och skiftande begrepp för ett geografiskt område, som inneslöt vissa delar på östra sidan av Bottniska viken. Eftersom Sveriges rike alltså inte hade varit tudelat i en svensk och en finländsk del föll ena jämförelseledet bort i den finländska bevisföringen, som därmed raserades helt och hållet, menade de svenska historikerna.
Istället såg svenskarna Ålands relativt självständiga ställning som det centrala temat under hela den svenska tiden. Detta oberoende var under vissa tider mindre, såsom 1326 då ögruppen tillfälligt kontrollerades av Åbo slottshövding. Ordningen återställdes dock sedermera när Åland blev ett eget slottslän i slutet av århundradet. Då länsorganisationen infördes 1634, kom Ålands landshövding att residera i Åbo, men Åland blev ingen integrerad del av Åbo och Björneborgs län utan nämndes oftast skilt, t.ex. »Åbo län samt Åland» eller »Åbo och Björneborgs län med Åland». För övrigt var det fel att ens när det gällde denna tid tala om Finland som en administrativ helhet, eftersom stora delar av de nuvarande finländska områdena då hörde till andra län. Allt detta alltså enligt de svenska polemikerna.
I en replik till denna gensaga förklarade Schybergson att han givetvis var medveten om att Finland inte utgjorde någon helhet i administrativ bemärkelse under svenska tiden. Men i och med att Åland hade varit anknutet österut under hela perioden så ägde Finland den historiska rätten till området. Vidare anmärkte han att svenskarna uppenbarligen tolkade konjunktionerna »och», »samt», »med» såsom avskiljande, något han uppfattade som befängt. Det var klart att dessa var förenande och betecknade en anknytning, menade han.
Som stöd för sin syn på Ålands administrativa ställning i riket, lade historikerna ned stor möda på att gräva fram gamla kartor ur arkivens gömmor. Kartdebatten fick stundtals rent skrattretande drag, som när Hamnström och Schybergson häftigt grälade om Hermelins kartverk från 1799. Enligt den senare var Åland i likhet med sydvästra Finland belagt med gul färg. Hamnström åter, hävdade med bestämdhet att Åland var ofärgat. Till sist måste dock den svenska historikern krypa till Canossa och erkänna att han misstagit sig. Hans ursäkt gick ut på att det exemplar av kartan han haft till handa hade blekts så olyckligt att det på det var omöjligt att finna någon gul färg på Åland. Finländarna var givetvis inte sena att utnyttja detta misstag och upprepade ofta att den svenska argumentationen »byggt allt för mycket på de bleknande färgerna på ett gammalt kartblad».
Eftersom svenskarna inte betraktade Finland under svenska tiden som en helhet och därför hävdade att Ålands administrativa band var betydelselösa lade de istället stor vikt vid Ålands inre förhållanden som de kontrasterade mot de finländska. Här följer ett sammandrag av de svenska synpunkterna: Ålands urskandinaviska administrativa indelning saknades helt i Finland. Likaså skilde sig jordmåtten och skatterna till och med från dem i de angränsande finländska skärgårdssocknarna Korpo och Nagu. Ville man finna motsvarigheter, måste man istället söka sig västerut, förslagsvis till Roslagen. På ålänningarnas strävan till ytterligare större frihet och ökat självbestämmande fanns talrika exempel, framförallt i riksdagsprotokollen. I sina besvär anhöll de nämligen upprepade gånger om en egen marknad, om att få lyda under Svea istället för Åbo hovrätt med mera.
Finländarna viftade bort dessa svenska argument som bagateller. Besvär som gynnade hembygden kom från rikets alla delar och var sålunda inget speciellt för Åland. Beträffande skatterna påpekade de att också Savolax och Karelen hade andra system än övriga Finland. Det betydde inte att de inte skulle vara likvärdiga delar av landet. Åland hade en rik historia fylld av egendomligheter. Men det hade alla landskap. Även om ögruppens insulära läge gjort egendomligheterna extra markanta, kunde de inte läggas till grund för ett avskiljande, menade de finländska historikerna.
Åland 1808–1809
Det tidsmässigt sista man grälade om beträffande Ålands historia, var de dramatiska åren 1808–1809, då ju Ryssland slet bort Finland med Åland från det svenska riket. De svenska förhandlarnas försök att in i det sista få behålla Åland betonades givetvis av de svenska historikerna, medan de finländska forskarna menade att detta endast kunde förklaras med Ålands militärstrategiska läge.
Än livligare blev debatten om »Ålands sista strid»*) och den åländska representationen. För svenskarna var det angeläget att visa att ålänningarna ända till det bittra slutet kämpade för att få tillhöra moderlandet. Härvidlag glorifierades bondeupproret mot den ryska ockupationen. Enligt Tunberg var detta »en värdig avslutning på en tusenårig historia vilken trots alla skiftningar dock städse vittnat om en svensk folkenhets trohet mot sig själv och Sveriges rike.»
Resningen visade alltså enligt svensk mening med eftertryck vart ålänningarna räknade sig och vart de ville höra. I svenskarnas omdömen fanns det indirekt en udd riktad mot finländarnas passivitet och medgörlighet under den ryska ockupationen. Hamnström kontrasterade t.o.m. uttryckligen ålänningarnas trohet mot finländarnas omedelbara underkastelse: »...midt under brinnannde krig hyllade finländarna den inkräktande fiendens härskare. Det är och förblir ett trohetsbrott.»
Att Ålands sista strid var tapper och lyckosam varken ville eller kunde de finländska historikerna bestrida. Vad de bestred var att resningen skulle ha varit ett speciellt fenomen för Åland. Bondeuppror mot den ryska ockupationen hade också förekommit på finländskt håll, t.ex. i Savolax, i Karelen och i svenska Österbotten, underströk de. De finländska bönderna hade långt ifrån varit några svikare, inskärpte Schybergson, vars slutkläm i frågan löd: »...ålänningarna stodo inte ensamma utan reste sig sida vid sida med sina finländska landsmän mot fienden i öster».
Ålänningarnas representation var som sagt ett annat tvistefrö. Saken var nämligen den, att mellan vapenstilleståndet och Fredrikshamnsfredens ratifikation var Åland representerat i prästeståndet både på riksdagen i Stockholm och på lantdagen i Borgå. Detta gav upphov till olika tolkningar. De svenska historikerna betonade att representanten i Stockholm – prosten Olof Hambraeus – den 14 juli 1809 svor den svenska konungen trohetsed och var med och byggde upp Sveriges nya statsförfattning. Först när freden ratificerats den 13 oktober avsade han sig sitt förtroendeuppdrag. Däremot fanns ingen ålänning på plats när den finländska staten konstituerades i mars samma år, ty då inbegreps inte Åland i Finland. Först i maj infann sig en representant – kaplanen Isaac Hoeckert – men med bristfälliga fullmakter. Därför saknades denne också i förteckningen över lantdagsmännen. Hoeckert visade också prov på ett synnerligen omoraliskt förfarande. Han anhöll nämligen om att svenska kronan skulle ersätta den skadegörelse som de ryska soldaterna hade åstadkommit på Åland. Hamnström upprördes så till den grad av detta att han i sin i övrigt rätt torra utredning lät utbrista att han hoppades att han »med blottandet av denna infami» för all framtid hade gjort sig »kvitt denna människa (Hoeckert)».
Finländarna underkände denna version helt och hållet. Att Hoeckert inte var med vid öppnandet av Borgå lantdag berodde på att kallelsen försenats p.g.a. menföre. Tanken att Åland skulle haft en annan ställning än det övriga Finland var för lantdagen fullkomligt främmande. Hoeckert var alltså lagligen ålänningarnas representant. Det var däremot inte Hambraeus vid riksdagen i Stockholm. Han hade nämligen inte blivit vald till riksdagsman, utan på egen begäran och med hjälp av hertig Karl vunnit inträde i riksdagen. Han hade tvärtom om gjort sig förhatlig bland ålänningarna som rysk medlöpare. Hans riksdagsmannaskap var i själva verket en följd av att han tvingats på flykt undan rasande församlingsbor och därför befann sig i Stockholm då riksdagen inleddes!
Enligt finländarna var således Hoeckert Ålands lagliga representant, medan Hambraeus var lagstridigt utsedd och dessutom moraliskt tvivelaktig i sitt handlingssätt. Enligt den svenska versionen var förhållandet spegelvänt. Detta visar i ett nötskal hur den nyktra analysen i den historiska Ålandsdebatten fick ge vika för det nationella intresset.
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att svenskarna såg ålänningarnas svenskhet och fria ställning som en röd tråd genom historien. Från och med att den förste ålänningen landsteg på öarna ända till den sista hjältemodiga striden 1808 hade ålänningarna ständigt haft blicken stadigt riktad västerut och under de perioder de varit administrativt kopplade österut hade de strävat efter frigörelse.
Finländarna åter byggde sin argumentering på det administrativa samband mellan Finland och Åland som fanns bekräftat i källorna ända från 1300-talet. Helt naturligt inbegreps därför Åland i det område som det svenska riket avträdde till Ryssland 1809. De särdrag som de svenska historikerna lade sådan vikt vid, kvitterades med att andra områden i Finland minsann också uppvisat märkvärdigheter.
Kritik
Den enda auktoritativa historiker som öppet protesterade mot dikussionen om den historiska rätten till Åland var som vi sett Harald Hjärne. Han tog parti för Finland i Ålandsfrågan, men det gjorde han inte av historiska skäl utan av öppet politiska. Den historiska debatten avfärdade han som meningslös, en tvist om påvens skägg. Ty »huruvida Ålandsöarna i äldre tider måste gälla för mer svenska än finländska eller tvärtom – en sådan formulering af det historiska problemet är i och för sig ganska skef». Det var fåfängt att åberopa administrativa indelningar före 1809, eftersom »Finland» då endast var en benämning av samma art som »Svealand» eller »Norrland». Att Finland skulle ha utgjort någon avsöndrad enhet betecknade han som en fennomansk konstruktion. Lika anakronistiskt var det att åberopa Ålands sista strid. Ålänningarnas motståndsvilja utsprang ingalunda ur någon form av språknationalism, utan ur lojalitet mot kungen och hela det svenska riket, inklusive Finland. Då frågan om den historiska rätten till Åland inte lät sig besvaras, så föll alla historiska utredningar vid sidan av den politiska affären, slog Hjärne fast.
Men hade då de historiska argumenten någon betydelse för Ålandsfrågans lösning? Hur ställde sig den rapportörkommission som i praktiken avgjorde Ålands ställning till de historiska aspekterna?
Ja, de diplomatiska rapporter som finns från dess resa skvallrar om att den inte var alltför entusiastisk inför all den historiska lärdom som vederfors den. I sitt utlåtande förklarade rapportörerna också att de tillmätt historien endast »relativ betydelse». Men eftersom de inte ville beskyllas för likgiltighet inför professorernas mödosamma arbete, ägnade de ändå drygt elva sidor åt att diskutera Ålands historia före 1809. Dessa sidor hade mestadels formen av ett sammandrag av de båda historieversionerna. Två omständigheter förklarade sig rapportörerna ändå tillmäta betydelse. Den första var Ålands förening med Åbo och Björneborgs län 1634 och den andra var freden i Fredrikshamn, där Ålands samhörighet med de finländska länen bekräftades. Att den historiska sidan av Ålandsproblematiken vägde lätt i lösningsförslaget gjorde alltså rapportörerna ingen hemlighet av. Tvärtom poängterade de att det var de politiska faktorerna som var avgörande. De valde i själva verket att ta fasta på sådana historiska omständigheter som stod i samklang med deras på politisk grundval fattade beslut. De historiska argumenten hade alltså på sin höjd en legitimerande funktion för ett avgörande som fattades på helt andra grunder än historiska.
De debatterande historikernas möda kan alltså sägas ha varit förgäves. Och vad värre var: deras split riskerade hela historievetenskapens anseende. Pehr Norrmén t.ex. påpekade 1921 att även beträffande de enklaste historiska sammanhang stod påstående mot påstående.
Efterkommande historiker har också tagit avstånd från den här typen av argumentering. Professor Sven-Ulric Palmes kommentar från 1971 kan därför ses som ganska typisk för historikernas uppfattning av idag: »Jag begrep redan då att historisk bevisning av det slaget var nonsens. Ett missbruk av historiska argument».
*) I april 1808 besatte ryska trupper Åland. I maj reste sig bönderna och tvingade ryssarna på flykten. Denna bondebragd går i litteraturen ofta under benämningen »Ålands sista strid».
Fotnot: Dan Nordman är äldre lektor i historia vid Ålands lyceum i Mariehamn. Artikeln har tidigare varit publicerad i Åland – ett självstyrt landskap, Aktuellt om historia, 1993/1–2.
Håkan Skogsjö, SkogsjöMedia, Mariehamn, Åland, 2000–2008.
Allt material på dessa sidor är skyddat av upphovsrätt och får inte |